Seriemissionär Krantz

– Visst, säger konstnär, serietecknare och serie- och designlärare Gunnar Krantz, visst är jag en seriemissionär.

Ta del av hans hemsida till exempel; www.seriekonst.se. Här låter han två världar mötas, konstens och seriernas, som, med hans ord, "trots att de har stora och uppenbara beröringspunkter, nästan aldrig möts". Fast Krantz anar förändringens vind, med början under 90-talet har serievärlden berikats med nya namn och konstens värld har breddats med flera uttryck. Kanske kan resultatet, skriver han, "bli något vi kallar för seriekonst".

För Gunnar Krantz finns det en förhoppning om att serier blir accepterade och ges egna stödformer. Idag faller uttrycket mellan de båda bidragsstolarna bildkonst och litteratur. Serier är både och ingenting. Noll bidrag. Nu dricker vi kaffe på Kvarnby folkhögskola i närheten av Värnhemstorget i Malmö. En trappa upp undervisar Gunnar Krantz på Serieskolan och är entusiastisk under den snabba rundvandringen i skollokalerna. Elevintresset är stort, det finns ett kreativt serieklimat just nu och ingen stad i Sverige är hetare än Malmö när det gäller serier. Enligt Gunnar.

Själv är han aktuell med sin senaste pocket Punk provocateur, en charmig berättelse om kärleken till musiken och livet med Kristianstad som bas. Han bevittnar Kid Skreols födelse, får omkullvältande egna musikupplevelser och rör sig bland olika musikstilar, som progg, punk och gitarrock á lá Hendrix.

Punk provocateur är en självständig berättelse men bildar samtidigt final på en trilogi, där reseskildringen Cykelhippie är nummer ett (2003) och Vänster vänster (2004) – om sitt politiska 70- och 80-tal – är uppföljaren. Alla tre berättar om hur det är att vara ung. Och ung det var Gunnar Krantz i Kristianstad. – Jag gick på Söderport och trivdes fantastiskt bra, därefter fortsatte jag på Konstskolan. De här åren i Kristianstad, 1978-83, var helt avgörande för mig. Det är under tonåren som tillblivelsen sker, en tid då allt verkar möjligt, säger Gunnar Krantz.

Han minns och i sina tre likartade böcker är det just den här känslan han vill låta leva igen. Han har, som han säger, "framkallat mina egna minnesbilder hur jag tror att det var". Ingen research. Bara en tillit till sina egna minnen och känslor. Hur det var att vara ung.

– Jag ville i mina böcker vara så där naiv och entusiastisk och lite besviken som jag var då. Inga pekpinnar och massa efterförklaringar, jag tycker inte man skall förneka, utan bejaka, engagemanget. Vänster vänster är, till exempel, ingen historieskildring över politiken i Kristianstad under den här tiden, utan en skildring av känslan att vara engagerad, en vitbok, en röd vitbok. Men hur skildra ungdomstiden? Och hur minnas? Inför Cykelhippie tecknade han av sina fotografier från en språkresa och… allt kom tillbaka. När han gjorde Punk provocateur plockade han fram de gamla lp-skivorna, lyssnade och… där var det. Tonerna, svänget, namnen, texterna, upptäckterna.

– Ofta kan en bok spinna kring en speciell sak. I punkboken var det när en kompis flyttade in i husen mittemot idrottshallen i Kristianstad och spelade sin nya Captain Beefheart för mig. Just det här, säger Gunnar Krantz och bläddrar i boken, här… Electricity, så hette låten.

På bilden ses låttiteln eka över hela bostadsområdet. Och Krantz har lyckats med att skildra det omvälvande, musikaliska mötet. Jag frågar om stilen. Han är ju konstnär i grunden, Krantz, så varför denna streckenkla tecknarstil.

– Tidigare var jag en fotorealistisk tecknare, i de här böckerna handlar det mer om minnesbilder och då ville jag ha en enkel stil. Det skulle se ut som mina berättelser, en lite naiv stil som ger känslan av att man är där. I det projekt som upptar honom just nu är det en mer renodlad och konstnärligt driven stil. Inte ens i närheten av sina tre personliga minnesböcker.

Att förena form och text har alltid funnits där som en utmaning, redan från de allra första serietecknaråren på högstadiet i Kivik. Och trots att han ofta hade problem med att få sina inre bilder att stämma överens med det faktiska resultatet på pappret gav han sig inte. Säger att han kände att detta var hans uttryck.

– Det var i åttan som jag fick en plötslig insikt. Serier var det jag skulle göra. Och jag började härma sådant jag gillade.

Var du en van serieläsare?

– Jo, jag läste mycket serier. Tintin, Kalle Anka och Lucky Luke, fanns inget annat på den tiden i Kivik. Det var först senare jag kom i kontakt med amerikanska undergroundserier och franska science fictionäventyr.

Men inriktningen blev konstnärlig?

– Jag läste estetisk linje på gymnasiet och gick samtidigt en kurs i kroki på Folkuniversitet på kvällarna, därefter Konstskolan. Så det blev konst. Och serier var inte helt självklart att hålla på med under den här tiden, de sågs som en sorts sämre underhållning. 1983 lämnade Gunnar Krantz Kristianstad för att fortsätta sina konststudier i Stockholm. Efter ett år hoppade han av, blev inblandad i serieprojektet Epix och gav 1986 ut sitt första seriealbum.

Under de knappa tjugo år som gått sedan debuten har han kombinerat sina båda uttryck; konst och serier. I dagsläget väger det dock över åt serietecknandet och när jag undrar över om det finns en röd tråd genom alla hans serier nämner han realismen, "att alltid skildra något som är äkta".

För honom är inte längre serier och konst svårt att förena. Han har ju sin seriekonst. Och gör det han vill.

– Som när Jimi Hendrix spelar gitarr. Det verkar så oerhört enkelt, men det är för att han i grunden är så oerhört bra att han inte behöver fundera. Han gör det bara. Just det tror jag är nyckeln till att uppnå frihet i allt skapande.

Sune Johannesson

Fakta/Gunnar Krantz

Född: 1962

Uppväxt: Kivik, mellan 1978-83 i Kristianstad. Därefter Stockholm.

Bor: Malmö

Familj: Sambo och två styvsöner

Yrke: Konstnär och serietecknare. Lärare på Serieskolan i Malmö och lektor på Högskolan för Design och Konsthantverk (HDK) i Göteborg.

Aktuell: Med den avslutande delen – "Punk provocateur" – i en självbiografisk trilogi om sina ungdomsår i Kristianstad.

Internet: www.seriekonst.se