Skammen är borta

Kultur Artikeln publicerades

I sin nya självbiografiska bok ”Oktober i Fattigsverige” berättar Susanna Alakoski om en barndom präglad av våld, fattigdom och föräldrarnas missbruk, men hon är inte bitter. Idag har hon lämnat skammen bakom sig och pratar öppet om det hon har utsatts för.

– Det finns väl alltid några särskilda teman som intresserar en författare. Ofta är det sprunget ur privata erfarenheter. Jag är intresserad av sociala frågor och när jag skriver försöker jag förstå och undersöka min egen förhistoria, säger Susanna Alakoski.

”Oktober i Fattigsverige” tog form under författarens många tågresor, men också i den lilla skrivarlyan i Ystad. Sedan tre år tillbaka delar hon och maken på en arbetsbostad i staden där hon växte upp.

Din bok är full av traumatiska minnen från Ystad. Är det inte svårt att komma tillbaka?
– Jag gav mig av från Ystad för 30 år sedan, men jag har återvänt varje år. De här sakerna ligger långt tillbaka i tiden och de är inte den enda bilden. Jag tycker också att Ystad är fantastiskt och känner en stor kärlek till staden och människorna som bor här.

”Oktober i Fattigsverige” är skriven i dagboksform. Till skillnad från ”Svinalängorna” beskrivs handlingen som självbiografisk. Susanna Alakoski varvar egna minnen och betraktelser med klipp ur familjens sjukhusjournaler och handlingar från socialtjänsten.

Med byråkratenssakliga ton beskrivs misären i familjen. Socialtjänsten redogör för hur den unga Susanna gång på gång slår larm när modern misshandlas i hemmet. Den beskriver också för hur familjen saknar pengar till skolresor och kläder till barnen.

– Jag har samlat på de här journalerna i 30 år. Jag behövde dem för att begripliggöra det jag varit med om. Det var aldrig min tanke från början att använda dem till något.

Att skrivaen helt självbiografisk bok var ingen självklarhet för Susanna Alakoski.

– Det var mycket motvilligt som jag gav mig in i denna genre. Det har varit en mödosam och smärtsam process. Nu kan jag känna en lättnad över att jag har lämnat in manus, så att jag får ställa tillbaka böckerna i hyllan och lägga undan journalerna.

Känner du ett ansvar för att föra fattiga barns talan, eftersom du kan uttrycka dig på ett sätt som de flesta inte kan?
– Fattiga barn har ingen en stark intresseorganisation som kan tala för deras sak och de har inte heller en stark föräldragrupp som kan det. Den statistik som presenteras av Majblomman och Rädda barnen blir ofta ifrågasatta. Det är oerhört svårt att föra ett intelligent samtal om fattigdom. Så jag blir glad om någon känner sig sedd på grund av det jag gör.

Känner du själv att samhället svek dig?
– Nej, man måste komma ihåg att det var en annan tid. När jag var barn trodde folk på allvar att det var farligt för barn att kunna två språk. De trodde att det var skadligt med beröm, men däremot inte att få stryk. Jag känner att det fanns en välvilja när det gällde att hjälpa utsatta barn, men däremot inte mycket kunskap. Idag är det tvärtom.

Känner du då att dina föräldrar svek?
– Nej, jag tror inte att föräldrar är onda. Man skadar inte sina barn medvetet. Mina föräldrar kom till Sverige från ett krig. De var traumatiserade och min pappa hade växt upp på ett barnhem, eftersom min farmor var ensamstående och det saknades barnomsorg. Jag känner en stor kärlek till mina föräldrar, men jag är sorgsen över vår historia.

Hur lyckades du själv bryta mönstret?
– Jag har fått mycket hjälp. Jag fick till exempel studielån och en egen bostad. Därmed fick jag en andra chans och kunde skapa mig ett eget liv. Så jag är inte bitter. Mycket handlar om tur också.

Du läste vidare till socialarbetare. Var det ett naturligt steg?
– Inget har varit naturligt i mitt liv. Alla steg har varit jättestora. Det var stängda dörrar överallt, så jag var tvungen att öppna dem. Jag har fått kasta mig ut från höga höjder.

Som när du flyttade hemifrån som 14-åring?
– Ja, men jag skapat en berättelse om mig själv där jag är hjälten i mitt liv i stället för ett offer. Idag inser jag att ingenting av allt det jag gjorde var frivilligt.

I boken återkommer du till ordet skam.
– Ja, det är den klumpfot vi människor bär med oss. Nästan samtliga brev jag har fått har berättat om skam. Vi vänder oss inåt när vi inte kan berätta om det vi utsatts för utåt. När mamma var psykiskt sjuk skämdes jag över det. När vi var fattiga skämdes jag. Skam är ett stort hinder för att prata om det som är viktigt.

Men nu vågar du berätta?
– Ja, nu har jag skämts färdigt. Tidigare trodde jag att jag misslyckades i skolan för att jag inte pluggade tillräckligt, när det i själva verkat handlade om att jag inte sov på nätterna och inte fick tillräckligt med mat. När pappa slog mamma trodde jag att det var mitt fel för att jag lyckades skydda mamma. Men med åldern och terapi har jag insett att ingenting av allt det som hände var mitt fel.

Känns det bättre efter att du har skrivit boken?
– Jag känner mig befriad idag. Det här var mitt bidrag till den biografiska genren. Nu återgår jag till fiktionen.