Skarp skildring av tiden

Kultur

Den ryske författaren Michail Sjisjkin fick nyligen stor uppmärksamhet för sin Putin-varning i en artikel i DN. Kulturskribent Felicia Stenroth har läst hans aktuella roman ”Venushår”, en detaljrikt stark berättelse om krig, våld och fattigdom.

Artikeln publicerades 25 oktober 2014.

Våra nordiska grannar har redan översatt ”Venushår”, som kom ut 2005 i Ryssland. Michail Sjisjkin beskrivs som en av Rysslands största prosaister och har sedan debuten 1993 kammat hem en rad fina priser i bland annat Ryssland och Tyskland. I Sverige utkom ”Brevboken” förra året, vilken beskrevs som enkel, rak och naiv.

Det tycks dock inte vara något som Sjisjkin arbetar vidare med i ”Venushår”. Återkommande i den danska och norska kritiken är att ”Venushår” är en ganska tung och krånglig bok att ta sig igenom.

Berättelsen kretsarrunt den namnlöse tolken som arbetar på en migrationsenhet i Schweiz. Förhören med de asylansökande ryssarna och tjetjenerna, brev som tolken skriver till sin son och relationen med frun som han kallar Isolde, är berättelser som alla flätas samman. Förutom detta, den gammalgrekiska poeten Xenofon och en bortglömd sångarinnas dagbok daterad 1919-, vars citat och stycken slungas in i texten. Första världskriget, andra världskriget, krigen mellan Ryssland och Tjetjenien. Det är berättelser om kärlek, våld och fattigdom.

Vid ett tillfälle säger en av de som blir förhörda: ”Det var när jag fortfarande trodde att livet måste bestå av händelser”. Man skulle kunna använda detta citat som en sorts nyckel för att närma sig Sjisjkin.

Det vill säga, romanen består av en hel rad händelser, men kanske är det viktiga inte i vilken ordning de kommer, utan vad de alla utgör tillsammans. När en stad ska skildras beskrivs tiggaren på kyrktrappan, de handikappade barnen på internatet, saltgurkan som säljs ur akvarier på marknaden, hur barnen i skolan läser Gogol, ett förälskat par på bussen, och detta på några få rader.

Detaljerna är oftaså skarpa och bra att jag vill stanna länge vid dem. De är ofta så roliga att jag börjar skratta, eller så hemska att jag måste koncentrera mig hårt för att inte sluta läsa. Detaljernas skarphet talar om att det är en riktigt bra översättning.

Men det är också detaljrikedomen som gör läsningen arbetssam. Om man inte är uppmärksam är det snart en ny jagberättare som pratar, utan att man hängt med på skiftet.

Om brevbokenarbetade med naiviteten, tycks ”Venushår” snarare arbeta med människoporträtten. Det finns en stark ömhet inför karaktärerna, och de levererar sina absurda repliker med stor trovärdighet. Särskilt förtjust är jag i förhörsformen, där absurditeten dras till sin spets.

Fråga: Beskriv er färdväg.

Svar: Jag gav mig ut utan att veta varthän och vandrade i fyrtio dagar.

Fråga: Vilka länder färdades ni igenom?

Svar: Jag kom till ett land som bebos av människor med hundhuvuden. Och de – hundhövdingarna – såg på mig och gjorde mig intet förnär.(...)