Skogen och arvet – ingen lätt fråga

Men arvsfrågor blir gärna infekterade, så också för personerna i Jesper Weithz pjäs ”Slutet enligt Rut”. Rut är den 112-åriga farmodern som äger skogspatronerna Borrmans omfattande tillgångar. Kim är lillebrodern som blev kvar hemma på den numera förfallna gården och ensam tagit hand om Rut under de senaste 40 åren. Robin är storasystern som lämnade hemmet efter föräldrarnas död, blev framgångsrik företagare i London och aldrig återvände – förrän nu. Kim lockar hem henne genom att slira på sanningen i ett brev där han skriver att farmor är sjuk.

Genremässigt är den här enaktaren en kärv komedi som utvecklas till ett slags psykodrama med en rejäl twist mot slutet (som inte ska avslöjas här): Det visar sig att den aggressiva och rullstolsbundna Rut har mer än en skogsfru bakom örat.

Första delen av pjäsen, när Kim (Per Burell) och Robin (Cecilia Nilsson) möts på gården efter alla år som passerat, är alltför statisk; berättelsen kämpar med att hitta ett engagemang som omfamnar publiken. Samtidigt etableras det användbara greppet med att skådespelarna var för sig vänder sig direkt till publiken och förtroligt delar med sig av sina egentliga tankar om situationen.

De två syskonens olika idéer om vad som ska hända med skogen (när farmor väl dör) är den stora konfliktytan, liksom hur de praktiskt ska hantera den långtifrån dödssjuka Rut. När Rut (Catherine Parment) väl rullas in på scenen blir det en svartsynt komisk injektion – i henne speglas 40 år av Robins dåliga samvete och lika många år av Kims grusade livsplaner. Med andra ord är det upplagt för en själsligt genomsköljande familjeuppgörelse.

Ett tydligt spår i pjäsen, som adderar intressanta psykologiska dimensioner, resonerar kring vilka minnesbilder som egentligen är sanna. Det visar sig till exempel råda viss förvirring kring hur de två syskonen reagerade på föräldrarnas olycksaliga död – Robins minnen stämmer inte överens med Kims – och tillsammans med folksägner om skogens närmast mänskliga närvaro vrids berättelsens perspektiv och tangerar både begrepp som förträngning och livslögner.

Den mycket rutinerade skådespelartrion stateras av en trädfylld scenografi. I några effektiva och tidssammanfogande sekvenser, där bland annat Kims miniatyrmodell av sitt livsprojekt med ett ekoskogsbruk kalejdoskopiskt tornar upp som skuggor i fonden, sammanförs de inre och yttre landskapen och öppnar för nödvändiga funderingar om naturens långsiktighet och mänsklig kortsynthet. Men som helhet har pjäsen svårt att hitta sin plats mellan ekologiskt idédrama och psykologisk relationskonflikt.