”Synen på kvalitet har individualiserats”

Kultur Artikeln publicerades

Sista ordet i debatten om dagens och framtidens kritikerroll får frilansjournalist Anders Mildner, som startade debatten i mitten av februari. För honom innebär den nya tekniken nya möjligheter för konsumenten, vilket borde ge kritikerna och kultursidorna ett och annat att fundera över.

Vad är en kritikers uppgift? Frågan kan tyckas enkel, men egentligen finns det en uppsjö svar. Om man däremot gör det lättare för sig, kan man bläddra igenom ett antal tidningar under låt säga en 30-årsperiod och se vad redaktionerna har besvarat frågan med i praktisk handling.

Då ser det i grova drag ut så här. En kritikers uppgift är att:

* Informera om nyheter (”det har kommit en ny bok”).

    * Informera om kvalitet (”boken var dålig och nu ska jag berätta varför”).

    * Att bedriva kritik för kritikens egen skull.

    Det här sista kan betraktas som en fördjupning av det kritiska samtalet. Det finns ett värde i att vi exempelvis har haft litteraturkritik under en lång tid – och det är ett värde som inte endast är betydelsefullt för läsarna, utan även för författarna och förläggarna.

    Den fördjupandekulturkritik som inte är konsumentinformation och som därför delvis existerar utanför ett ekonomiskt erbjudande mellan tidningen och dess publik (det vill säga: köp tidningen så får du direkt valuta för pengarna eftersom vi hjälper dig att shoppa), påverkar därför mer abstrakta och svårfångade saker. Till exempel skapandet av nya verk, och värderingar och hållningar i samhällsdebatten i stort.

    Ska man nu diskutera kritikerns roll i ett förändrat medielandskap, vilket i tur och ordning Tomas Lidbeck, Jan Karlsson och Bengt Eriksson gjort efter min första artikel i ämnet, så är det nog nödvändigt att man åtminstone lite intresserar sig för den utveckling som faktiskt pågår mitt framför ögonen.

    Här handlar det inte om vad man gillar eller inte, vilket är en vanlig missuppfattning av kritiker som reagerar med ryggmärgen, utan om vad som faktiskt sker.

    Den största förändringen innebär att utbudet blir oöverskådligt. Det är vad som har skett nu, när det gäller böcker, film, tv och musik. Fältet har vuxit sig så stort att ingen kan överblicka det. Samtidigt blir utbudet för första gången tillgängligt för alla, dessutom för en kostnad som ständigt sjunker.

    Effekten av detta blir ofrånkomligen att synen på kvalitet individualiseras. Som konsumenter kommer vi inte i samma utsträckning som tidigare efterfråga vilka val en tongivande kritiker gör, utan istället kräva att vår egen smak tillgodoses.

    Det här är så klarten svårsmält sanning för den som tror att det är bättre att man har någon annans smak än sin egen och att man endast kan skaffa sig en bra smak med hjälp av en dagstidnings kritiker.

    Ändå: vi kommer möta en värld av kulturellt överflöd med två frågor: Vad är nytt och vad är bra?

    Vi efterfrågar guidning, mer än någonsin. Men eftersom frågorna ser ut som de gör – de har gått från att vara allmänna (vad är ”bra” i en bred kulturell kontext) till att vara djupt personliga (vad är ”bra” för mig) – är det inte nödvändigt att svaren levereras av en kritiker.

    För att förstå problematiken måste man här gå tillbaka och kika på kultursidornas utveckling de senaste 30 åren. Tidningarna i stort har under denna tid blivit extremt mycket mer konsumentinriktade. Det har varit ett led i professionaliseringen och har bidragit till deras relevans.

    För kulturmaterialets del har det lett till att recensionerna generellt har blivit kortare och försetts med tydliga bedömningssystem så att man snabbt kan förstå om det som recenseras är bra eller inte.

    Vad vi fått – främst vad gäller film och musik – är alltså kortare texter med stjärnsystem. Den fördjupande uppgiften har delvis fått stryka på foten, även om den delvis finns kvar vad gäller teater, konst och litteratur.

    Ser man på det erbjudande som dagens kultursidor ger sina läsare är det dock just överblicken som växt fram som det centrala. Det är alltså framförallt frågorna om vad som är nytt och vad som är bra som man besvarar.

    Problemet är att världen växer för fort för denna typ av kritik. Det finns inte en chans att redaktionerna klarar av att scanna av mer än det absolut självklara. En normal dagstidning recenserar mindre än tio skivor i veckan. Spotify lägger till 20 000 om dagen.

    Vad redaktionerna generellt kan erbjuda (om vi tittar på hela landets samlade tidningar) är alltså inte bara en ytlig recensionsform, utan också ett urval som är oerhört snävt.

    Dessutom ändras vårt beteende snabbt mot att värdera realtiden högre. Frågan för konsumenterna blir därför inte endast vad som är bra – utan också vad som är bra just nu (för mig).

    Och här kommer det riktigt knepiga. För man kan säga en hel del om den utvecklingen. Man kan tycka att den är bra. Man kan tycka att den är dålig. Man kan förstå den. Eller man kan – som Jan Karlsson – vara lika okunnig som ointresserad av den.

    Men: att den pågår råder det inga som helst tvivel om.

    Vill man undersökavilka kritikernas problem är i en värld som ser lite annorlunda ut än den gjorde igår, så måste man förstå att det enkla och lite grunda konsumenterbjudande som kultursidorna gett sina läsare inte längre håller.

    Problemet är alltså inte att kritiken inte längre behövs – det tror jag nämligen – utan att kritiken inte längre kommer att vara relevant om den endast tar sig formen av lättsmält konsumentjournalistik.