Tove Folkesson: "Ölandssången"

Ny bok
Tove Folkesson, född 1981, från Kalmar, bosatt i Stockholm. Hennes debutbok kommer i sommar att filmatiseras.
Foto:

Tove Folkessons debut ”Kalmars jägarinnor” 2012 fick stor uppmärksamhet. Den följdes av lika hyllade ”Sund”. Nu kommer tredje delen i östkusttrilogin med Eva i centrum: ”Ölandssången”. Kulturskribenten Rebecka Åhlund har läst.

Tove Folkesson

"Ölandssången"

(Weyler förlag)

Artikeln publicerades 8 april 2017.

Tove Folkessons romaner känns som att svepa in sig. Debuten ”Kalmars jägarinnor” var en berättelse om tonårstid i Kalmar (med omnejd) där för mycket ögonskugga aldrig var nog, och jägarinnorna levde ut för bokstavligen fulla muggar.

Men det var inte huvudpoängen, det var aldrig en enkel girl power-grej, inga hemtama klyschor, inget förväntat. Allra minst språkligt; där historien faktiskt klarat sig alldeles utmärkt utan gjorde Folkessons poetiska, egensinniga prosa stora saker med en igenkännings-utvecklings-roman.

Alldeles rättvist blev ”Kalmars jägarinnor” nominerad till flera fina litterära utmärkelser. Så ska det vara när någon inte tar den enklaste, väl nedtrampade stigen.

I ”Sund” utvecklade hon denna gåtfulla, förhöjda verklighet ytterligare, och i ”Ölandssången” kanske ännu mer. Hon drar åt ett håll som kanske var att förvänta, men som ändå överraskar.

Eva återvänder till sin barndoms Öland. Där finns Stickan, som alltid bär högklackat och levererar sin sanning och livet i form av välmenande men kanske inte alltid på-pricken-passande råd. Där finns Kalle, och gamla dagböcker och brev.

Och där pågår livet, som om Eva aldrig varit därifrån och fått egna erfarenheter och gått egna brottningsmatcher som kanske aldrig ledde någonstans - åtminstone inte dit till det där välsignade liknöjda läget som så många skapande människor både föraktar och hyser en djup längtan efter.

Under en sprittande, porlande, doftande, surrande vår vistas hon där, sömlöst glidande mellan minnen, historien och nuet. Den lilla Eva som lagar soppekål i en hink tills långt in på kvällen, ett annat barn, ett spökbarn, som gör sig synligt för henne, de som funnits och de som finns i samma sorts förhöjda verklighet med alla lager som tidigare.

Det är emellanåt svårt att minnas sammanhangen, men det gör inget. ”Ölandssången” sjunger om generationer, dem vi aldrig känt och dem vi tror oss känna men som alltid kommer att ha en annan kärna än den vi tror.