Vem behöver längre en kritiker?

Den senaste veckan har jag legat orörlig i soffan, däckad i influensa. Det enda jag mäktat med har varit att sträcka mig efter fjärrkontrollen och klicka fram nya filmer och tv-serier på Netflix. Man hinner se en hel del på en vecka. Men vad är egentligen sevärt?

Den här situationen är numera så vanlig att den snart får betraktas som vardag, oavsett vilken kultur det handlar om. Musiken finns att tillgå via strömmande onlinetjänster, liksom film och tv. Böcker går att nå via ebokhandlarna. Att få tillgång till kultur går på en sekund. Därmed ändras också frågan som vi ställer som kulturkonsumenter. Den glider från ”Vilken kultur är bra?” till ”Vilken kultur vill jag konsumera i exakt denna stund?”. Alltså var det precis detta jag frågade mig i soffan. Mer intressant än frågeställningen i sig är dock vem som besvarade den åt mig.

Traditionellt har vi haft två grupper som besvarat den här typen av frågor. Dels våra vänner, dels våra kritiker.

Det senaste året har jag diskuterat kritikerrollens förändrade förutsättningar i olika sammanhang. Sammanfattningsvis kan man säga att väldigt få av dagens toppkritiker ser sin position hotad. Vår kritik behövs och vår roll kommer inte att försvinna, brukar de säga.

Men i själva verket försvinner ju kritikerna så fort vi tar steget in i det digitala överflödet.

När jag zappar genom tv-utbudet på Netflix, baseras mina val på 1) vad mina vänner tipsat om eller sett själva (vilket syns i menyn), 2) vad jag tidigare har sett (varpå jag får tips om liknande titlar).

Tipsautomatiseringen är än så länge ganska dålig på de flesta tjänster. Men det är så klart bara en tidsfråga innan den blir bra. Och om vi tycker att det är värdefullt med kritik, om vi tycker att djuplodande och insiktsfull kritik har en roll att spela i samhället, måste vi ganska omedelbart börja fråga oss var kritikerna egentligen tar vägen.

Musiken har lett den digitala utvecklingen i 15 år och utgör här inget undantag. Det är ingen slump att kritikerna nu börjar ta plats inne i automatiseringen på Spotify. Men när de gör det, spelar de bara ännu en gång den grunda konsumentupplysningsroll som kritiken allt mer kommit att uppehålla sig vid de senaste 20 åren. Inget fel i det, i och för sig, men konceptet bygger på att publiken flödar tillbaka från de digitala tjänsterna till den tidning där kritikern skriver – och sedan tar del av analyserna där. Och det är långt ifrån säkert att så är fallet.

Så vad tror jag då? Jag tror att vi i betydligt mindre utsträckning än tidigare kommer att behöva kritiker för att få tips om vilken kultur vi vill konsumera. Och att det finns en fara i att den djuplodande kritiken kommer att ses som mindre relevant av allt fler, samtidigt som kritikerna själva inte tror att världen förändras.

Lösningen är att åtminstone börja diskutera utvecklingen på allvar.