"Vi valde inte flytten, flykten, de valde oss"

Kultur Artikeln publicerades
Sverige och Finland, Soumi och Ruotsi. Susanna Alakoski skriver om hur det är att "komma både här och därifrån". 2 bilder
Foto:Robert Nyholm/TT
Sverige och Finland, Soumi och Ruotsi. Susanna Alakoski skriver om hur det är att "komma både här och därifrån".

Det har funnits tider då jag önskat att Finland skulle träffas av en gigantisk sjunkbomb. Liksom försvinna under vattenytan, så att jag en gång för alla skulle kunna inte syssla med Finland. Det har funnits tider då jag önskar att Finland skulle resa sig ur havet och världens alla andra supermakter förstå Finlands ännu större storhet.

Ett tag funderade jag på att kontakta Konungen av Sverige och fråga om han kunde tänka sig att Sverige och Finland blev samma land igen. Det har funnits stunder då jag tänkt be Finlands President ta initiativ i samma fråga. Simsalabim, jag skulle slippa vara finsk, svensk, sverigefinsk. Simsalabim, mitt efternamn skulle vara som Persson och ingen skulle fråga om jag kommer från Polen.

Det där med identitet är ingen lätt sak. Att komma både här och därifrån. Och gilla båda men veta mer om det ena, och för lite om det andra, som din mormor dessutom kallar dina djupaste av rötter. Landet som du vet icke är din framtid.

Finland. Som varit svenskt, som blev ett självstyrande storfurstendöme med rysk tsar som storfurste. Som genomgått krig och inbördeskrig, som varit allierade med tyskarna under andra världskriget, som stod i ruiner efter det samma. Vad hade det med mig att göra? Som kom till Sverige som liten, som växte upp i en trapp, på en gård, som hade mängder med finnvänner, vars pappor också hade Eino Grön-frisyr. Vars mammor också blev tårögda när Metro-tytöt i stämmor drillade.

Se oli silloin, mutta nyt

Sydämes lienee kylmennyt

Hela mitt liv har jag burit namnet Alakoski. Ett namn jag har förhållit mig till på olika sätt. I småskolan hette jag Susanna Alakoski. När jag gifte mig ville maken och jag heta samma. Språkmänniskor som vi är tyckte vi att Alakoski Söderlund lät bäst. Lagen den gången tillät inte mannen att ställa kvinnonamnet först, men jag blev Susanna Alakoski-Söderlund. Så uppdagades oväntat möjligheten att göra sig av med det finska oket. Jag presenterade mig ofta med Sveriges menlösaste namn: Susanna Söderlund. Ingen frågade om nåt, någonsin. Denna tid kallar jag för njutningarnas tid. Men ändå fattades något. Den nya identitetskrisen löstes med ”A. Söderlund”, det visade att Susanna också var något annat än pursvensk.

Så fick vi barn. Vad skulle barnen heta? För att de skulle slippa invandraroket beslöt vi kort och gott, alla tre skulle heta Söderlund. Men barnens mamma hette då fortfarande A. Söderlund, det fick bli så, hon var ju ändå den som var mest både och. Befann sig utomlands i sitt eget huvud varje dag. Talade, tänkte på två språk. Vilket inte syntes utanpå och dessutom, när hon talade svenska kom det skorrande skånska R ur munnen. På finska kom det rikssvenska.

Tiden gick, vi reste runt i Finland, besökte gammelfarmor, och finska saluhallar. Farmor hummade, använde avbitna ord och fraser. Kände av en märkvärdig samhörighet. Som att jag varit bortrest länge, och äntligen kommit hem igen.

Jag bytte igen, kallade mig nu för Susanna Alakoski-S. Men när sedan e-posten trädde in i våra liv och punkter, bindestreck blev snubbeltrådar kallade jag mig igen för Alakoski Söderlund, nu utan bindestreck, fast bindestrecket stod kvar i passet. Kanske var det ändå just Alakoski Söderlund som var mitt innersta jag?

Sådär har det hållit på men så förverkligades drömmen om författarskapet. Vad skulle det stå på boken?

Efter min författardebut är jag Susanna Alakoski. Något annat går inte. Och jag borde vara intresserad av Sveriges historia, men intresserar mig ständigt och jämt för Finlands. Kan bero på faktumet att jag kan Sveriges, men fattas Finlands?

I bokhyllan trängs soldathumor, armépoesi, finska krigsbarns berättelser med mängder av finsk lyrik. Väinö Linnas Okänd Soldat lutar mot Vilhelm Mobergs Utvandrarna och mormors gamla inbundna Kalevala äger sin givna hedersplats. Och där mellan pärmarna pågår den ständiga maktkampen mellan det mörka Pohjola och det ljusa Kalevala. Och när yngsta dottern i Anders Larssons roliga bok, Kalevala för lata, fick möta Väinämöinen, Lemminkäinen, Ilmarinen och Kalevalas övriga invånare i "... denna vittberömda bondebygd med sina vilda vyer/ sina väderbitna ideal och stolta traditioner" ville hon bara höra den. Hon skulle lära sig kalevalameter (finsk runometer) när hon blev stor. Mammahjärtat bankade medan jag läste:

Kylli tyckte Lemminkäinen var för yvig, plump och sprättig,

så när han bjöd upp till dans så gav hon blanka nejet.

Och för ärlighetens skull så sa hon allt hon innerst inne tyckte,

sa att Ahti var en drulle, fiskbulle och leverrulle.

Som ung kände jag mig för 100 % finsk, 100 % svensk. Sedan lanserades begreppet sverigefinsk. En term jag från början ogillade. Men som ändå kom att förklara något av detta, att komma lika mycket från två olika länder. Vara finsktalande hemma, svensktalande i skolan. Leva i två världar i en och samma. Fast när jag i september tillsammans med journalisten Heidi Avellan besökte Olofström för att tala om språk och identitet och Folkets hus var fyllt av finska in- och utvandrare, finska återvändare (till Finland,) och åter-återvändare (tillbaka till Sverige igen efter försökt återflytta till Finland) stod det klart hur svårt det är att förklara och ringa in identitet. Heidi Avellan är finlandssvensk, alltså tillhör hon en minoritetsbefolkning i Finland, svenskarna i Finland. När hon bosatte sig i Sverige, blev hon då sverigefinsk finlandssvensk?

I teveprogrammet Anna Järvinen och kvinnorna möter vi Finlands tidigare president Tarja Halonen. Som i en slags nådastöt säger hon att det är Sverigefinländarnas egen sak att hålla kontakt med Finland. Det var ju vi själva som valde att flytta.

Valde vi, tänker jag,

ja det gjorde vi,

men inte riktigt,

inte vi,

Finlands rotlösa barnbarnsbarn,

som lever i ett evigt rottrassel,

vi valde inte flytten, flykten,

flytten, flykten valde oss.

Susanna Alakoski, författare och socionom uppvuxen i Ystad

Fakta

Artikelserie

Finland blev en självständig stat den 6 december 1917.

I en artikelserie om tre delar uppmärksammar vi detta och rötterna och grenarna som binder Sverige till Finland, Finland till Sverige.

Del 1: "Vi valde inte flytten flykten..." av Susanna Alakoski, publiceras i dag 30/11.

Visa mer...