Bra sångröst är tyvärr inget asylskäl

Ledare ,
Juryn i Talang.
Foto:

Vi var många som grät när vi såg en asylsökande tonåring från Azerbajdzjan göra succé i Talang i lördags. Jurymedlemmen ”Kakan” Hermansson hävdade att han borde få stanna även om han inte hade kunnat sjunga, för asyl ”är en demokratisk rättighet”. Men även om han verkar vara en ambitiös och schysst kille kan inte Migrationsverket säga ja lika lättvindigt som en jury i TV – inte så länge mottagningssystemet ger omfattande sociala rättigheter.

17-åriga Ibrahim Nasrullayev klev upp på scenen och sjöng Tommy Körbergs ”Stad i ljus” i TV 4:s Talang och plötsligt rann mascaran jag just hade målat på. Vilken kille! En asylsökande ung man som efter bara ett år i Sverige kunde prata bra svenska och verkade genuin och skötsam. Hans högsta dröm var att familjen skulle få stanna här; ”Det är liv eller död för oss” (18/3). Tårarna rann.

När han hade sjungit klart skrek jurymedlemmen Alexander Bard i eufori ”Det är inte du som ska be om att få stanna i Sverige. Det är vi ska be om att få behålla dig. ”Det är något fundamentalt fel med ett system när en kille som du får negativt besked gång på gång. Du är en lysande talang.”

Men så enkelt är det ju inte. Även om Ibrahim är ”har lagt ner så otroligt hårt jobb” måste hans ansökan prövas på samma sätt som andras.

Karin ”Kakan” Hermansson menade i en intervju i Nyhetsmorgon att ”Ni ska få stanna även om du sjunger jättedåligt; det är en demokratisk rättighet” (19/3). Men Migrationsverket kan inte bara lyssna till vem som sjunger vackert eller är målmedveten. Jag vet att jag låter kall i min realism, men byråkratin måste vara fyrkantig i sitt tänkande; Sverige är ett litet land och antalet asylsökande ökade år efter år fram till 2016: 2012 kom 44 000, 2013: 54 000. 2014: 81 000 och 2015: 163 000. (2016: 29 000)

Nästa år kommer långt över 60 procent av de arbetslösa att vara utlandsfödda, konstaterades det i Fokus senaste nummer. Enligt Röda Korset är psykisk ohälsa utbredd bland flyktingarna. Ifjol använde Migrationsverket 73 miljarder kronor och kostnadsnivån lär inte sjunka. Det råder brist på tolkar och bostäder. Välfärden har luckor; på måndagen kom varningar om att arbetsmiljön brister i 9 av 10 skolor. Var ska pengarna komma ifrån?

Det är lätt att trycka på en knapp i TV och dela ut guldbiljetter till semifinalen i en talangtävling, men ett ja till asyl innebär skyldigheter för de svenskar som ska maka på sig och dela med sig av sina resurser.

Ibrahim är från Azerbajdzjan och landet anses inte vara farligt utom för vissa, så majoriteten får avslag. Han fick dock permanent uppehållstillstånd för några dagar sedan och det är glädjande att han via sin sång och personlighet ger migranter ett ljusare ansikte. På senare tid har alltför mycket fokus landat på de fåtal som inte sköter sig; det naggar empatin i kanten, bygger taggtråd runt hjärtan.

I högljudda inlägg i sociala medier anklagas pk-media eller sjuklövern för att ha ”massimporterat våldtäktsmän” – ja, språket är ofta så aggressivt. Många dömer alla som kommer för något ett fåtal gör. En del anklagar nyanlända för att kosta, trots att det är svenska politiker som tanklöst har byggt upp ett dyrt bidragssystem. I augusti 2014 bad Fredrik Reinfeldt (M) oss att öppna våra hjärtan. I september 2015 sa Stefan Löfven (S) att hans Europa ”inte bygger murar”. Deras inställning ska ifrågasättas, men det är inte de asylsökandes fel om de lyssnade.

Jag hoppas att de ilskna också ser Ibrahim. Eller 31-årige Abdi Ali Hassan som var grundskollärare i Somalia men nu jobbar hårt som busschaufför i Kristianstad och uppmanar andra invandrare att studera och jobba eftersom ”det finns möjligheter i stället för att leva på socialbidrag” (Kb Mosaik 16/3).

De duktiga, ambitiösa, pålitliga fina människorna finns. De förtjänar respekt och empati – men kan inte alla få asyl.

Visst skulle man som i ”Stad i ljus” vilja säga att det finns en plats ”där allting är oändligt, och alla gränser har för evigt suddats ut”. Men tyvärr finns inget sådant land annat än i sagorna och sångerna. Långt från TV-rutan måste tjänstemän fatta trista beslut.