Låt inte rädslan för SD styra Sverige

Ledare Artikeln publicerades
Utan DÖ minskar deras makt. Men nu gäller det att alliansen vågar kliva fram.
Foto:Anders Wiklund/TT
Utan DÖ minskar deras makt. Men nu gäller det att alliansen vågar kliva fram.

Det är kris. Politiker bör agera. Men skräcken för att se ut som SD paralyserar.

”Få är de som ser med sina egna ögon och känner med sina egna hjärtan”, sa Einstein.

Ja, i budgettider, med skrotad December-överenskommelse, handlar mycket om strategier. Vem ska rösta på vem? Och hur? Och när? Och kommer det att bli kaos? Vad händer i morgon, ja nästa timme, nästa minut? Puh. Politiska reportrar har spännande veckor framför sig och man kan se hur de alla slickar sig om munnen. Nyheterna kommer som flygande sparvar. Mums.

I fredags tvingades jag skriva en ny lördagskrönika då den gamla snabbt blivit inaktuell, och risken är stor att även dessa ord är hopplöst förlegade redan när du läser dem nu.

Problemet är att Sverige befinner sig i ett ovanligt svårt läge – på grund av kriser i andra delar av världen – men också för att vi sedan valet har politiker som låtit sig paralyseras av Sverigedemokraterna.

SD:s existens har stökat till, då andra vill visa hur långt man befinner sig från partiet, och därmed tycks formulera sin politik styrda av denna beröringsskräck snarare än av vad som behöver göras eller vad man självständigt tycker. Ingen vill få SD-stämpel. Ingen vill komma nära Åkesson. Därmed ignoreras svårigheter och Sverige hamnar i en tuffare situation än nödvändigt.

När SD på onsdagsmorgonen meddelade att man kommer att rösta på Moderaternas budget när den egna fallit vid omröstningen i riksdagen i höst, kunde detta därför framstå som besvärande för M, som riskerar att misstänkliggöras som SD-vän. En sådan position kan locka (tillbaka) vissa väljare men avskräcka andra – och dessutom skrämma bort andra allianspartier, som i strävan efter att distansera sig från SD kanske hellre samarbetar med MP eller S i stället för M. Partistrategerna planerar och tänker. Det är bråda dagar.

Men det är nu viktigt att besinna sig och inte ge SD mer makt över händelseförloppet än nödvändigt. Det är ju stor skillnad mellan allianspartierna och SD. Mycket stor skillnad. Att bunta ihop dem bara för att de exempelvis ser att kommunerna har det besvärligt med det hårda trycket de befinner sig under nu, eller att det krävs rejäla reformer för att klara integrationen, är okunnigt och orättvist. Och det borde inte tillåtas påverka partiers agerande.

SD tycks inte ha som mål att hjälpa flyktingar. De ser det som hotfullt att det kommer människor till Sverige som följer andra traditioner och talar andra språk. Integration anses inte särskilt viktigt, då alla flyktingar ändå ska ut ur landet och assimilering är ledord.

Att andra partier talar om migrationsfrågan som en utmaning gör dem inte till SD-kopior. Politiker från höger till vänster måste släppa den skräcken nu och våga agera rakryggat – som om SD inte fanns.

Rädslan för att se ut som SD gör att sår i systemen sminkas över i stället för att läkas. Många försöker vifta bort problem med argumentet att invandringen kommer att löna sig så småningom. Det är korrekt att det kan bli så. Men vittnesmål efter vittnesmål från människor som fastnar på asylboenden utan chans att lära sig svenska eller få jobb, visar att svenskar inte ger dem chansen att få visa vad de går för. Om inget händer just nu kan man åberopa en önskad framtid hur mycket man vill; det blir ändå tomma ord.

”Jag vill inte leva på pengar från Migrationsverket”, sa en syrisk man i P1 på onsdagen (14/10). Han hade fått uppehållstillstånd, men fick utan bostad inte plats i Sfi och kunde inte påbörja det nya livet.

Det behövs reformer på en gång. Helst igår, helst under alliansens åtta år vid makten.

DÖ tillkom för att stoppa SD men har gett partiet mer makt, och dessutom låst fast Sverige i vänsterpolitik. Med DÖ fanns inget behov av mittensamverkan eller nytänkande; i stället gavs de röda full frihet att göra som de ville. Vilket de gladeligen gjorde.

Vissa har kritiserar DÖ-motståndarna för att sakna en plan för vad som ska hända nu, och menar att det var ansvarslöst att bara vara emot. Men ibland behöver man städa undan gammal innan man kan inreda med nytt. Efter DÖ kommer nu geniknölar att gnuggas och lösningar komma. Det har redan börjat. Thomas Ramberg på Ekot konstaterade att debattklimatet redan nu var betydligt intensivare än innan (Ekot 14/10). Bra. Moderaternas meddelande att man kommer att försöka rösta bort delar av regeringens budget är positivt. Även tillfälliga mittensamarbeten vore välkomna.

Det allra viktigaste nu är att vi får en regering som agerar resolut och modigt. De rödgrönas vänsterprofil är skadlig för Sverige. Slöseri i kombination med tuffa hugg mot näringslivet kapar jobb i stället för att skapa dem. Var ska pengarna till allt ”gratis” komma ifrån om tillväxten stannar av, om företagen inte klarar mer? Var ska pengarna till grundläggande viktiga samhällsfunktioner som skola, vård och omsorg komma ifrån? Hur ska bostadsbristen lösas? Varför ordnar Stefan Löfven floskelfyllda möten som måndagens ”Sverige tillsammans” i stället för att leda landet?

Nästa år bör det komma en gemensam budget från allianspartierna, men med det tempo som råder i svensk politik för tillfället är det inte otroligt att saker händer snabbare. KD öppnade på onsdagen oväntat för gemensam budget för 2017, men Finn Bengtsson (M) har föreslagit att man redan nu skrotar de enskilda budgetförslagen och snackar ihop sig. Ingen dum idé. Den har visserligen avfärdats både av KD, FP och M (som irriterat menade att Ebba Busch Thors utspel var för överilat) men vem trodde vid fredag lunch att KD verkligen skulle fälla DÖ? Allt kan hända. Man går och hämtar en kopp kaffe och under tiden har Sverige förändrats. Det vore nog bra.

Läs även:

Hellre Blatte-Sverige än SD-Sverige

Stefan Löfvens fjutt

Har du sett Stefan Löfven?

Kan KD döda DÖ?