Svend Dahl: Det var bättre på banken förr i tiden

Ledare

Storbankerna måste hitta tillbaka till sina kunder.

Banker är en förutsättning för välstånd. Finanssektorn har en central roll i varje avancerad ekonomi, både som garant för ett fungerande betalningssystem och för att kanalisera sparande till investeringar. Men kanske har vi fått för mycket av det goda.

Sverige är i dag ett av de länder i Europa som har störst banksektor i förhållande till ekonomins storlek. Tillväxten har emellertid sammanfallit med ett snabbt sjunkande förtroende för de svenska bankerna. Historiskt låg det i SOM-institutets mätningar på samma höga nivå som förtroendet för sjukvården och polisen. I dag ligger bankerna långt efter grundläggande samhällsfunktioner.

Bakom utvecklingen finns en utbredd känsla av att bankerna egentligen inte längre är särskilt intresserade av sina kunders vardag. Det var, som ekonomen och Financial Times-skribenten John Kay skriver i den nya boken ”Other People’s Money”, bättre på banken förr i tiden.

Bankverksamhet brukade handla om banktjänstemän som gjorde bedömningar baserade på sin kännedom om personer och lokalsamhället. Expansionen av banksektorn de senaste 20 åren har, konstaterar Kay, dock begränsad koppling till den reella ekonomin, det vill säga till privatpersoner samt företag som producerar varor och tjänster. I stället har den drivits av allt mer avancerade finansiella produkter och komplexa relationer mellan banker och andra finansinstitut.

Kays utgångspunkt är att vi måste bedöma den moderna finansbranschen på samma sätt som vi ser på andra branscher, och ställa oss frågan hur bra den egentligen är på att tillgodose kundernas behov. Mycket talar för att dagens storbanker är sämre på detta än sina mindre sofistikerade företrädare.

Innan man avfärdar synsättet som reaktionärt, är det värt att påminna sig om att de banker som i dag har det största förtroendet är just nischbanker med enkla produkter och de fristående sparbankerna med stark lokal förankring.

Komplexiteten i dagens banker ökar inte bara avståendet till kunderna. Den får också samhälleliga konsekvenser i och med att risken för finansiella kriser ökar när det blir allt svårare att bedöma riskerna i verksamheten. Det är en av de viktigaste lärdomarna av den senaste finanskrisen.

I spåren av krisen har en lång rad nya bankregleringar tillkommit. Vid en första anblick kan de framstå som rimliga, men problemet, som Kay konstaterar, är att de snarare riskerar att göra banksystemet än mer komplicerat. Dessutom ser vi i Sverige hur en ökad regelbörda slår mot små lokala sparbanker, vars verksamhet knappast bidrar till de problem regleringarna syftar till att råda bot på.

Kays alternativ är lika enkelt som radikalt: Dela upp dagens storbanker. Då kan bankerna ägna sig åt kärnverksamheten, in- och utlåning till privatpersoner och företag, medan andra företag kan ägna sig åt värdepappershandel och kapitalförvaltning.

Det skulle sannolikt öka förtroendet för banksektorn och minska risken för finansiella kriser. Och så skulle bankerna bli lite mer som förr i tiden.