Vi ska inte behöva vara rädda

Ledare ,
Rikspolischefen Dan Eliasson ber om mer pengar.
Foto:

Våldet på asylboendena måste genast hanteras med öppna ögon. Svenskarnas vilja att hjälpa ska inte bestraffas med otrygghet. Tydligare krav och hårdare bevakning, tack. Helst igår!

Artikeln publicerades 29 januari 2016.

I veckan fick jag ett oroväckande mail från en polis i Kristianstad. Han skrev: ”Vissa kvällar när vi jobbar är det 4-5 larm från asylboenden dit mer än hälften av vårt områdes polisresurs ibland skickas vilket gör att vi inte kan vara där vi egentligen borde vara, på gator o torg och trygga alla medborgare”.

Sedan 2014 har antalet anmälningar om hot och våld på asylboenden i Sverige fördubblats, från cirka 800 till 1 600. Det har onekligen satt tryck på polisen som i veckan bad om mer pengar från regeringen för att kunna anställa totalt 4 100 fler.

Polisen har inte resurser att hantera samtliga ordningsstörningar som uppkommer på boenden, enligt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. MSB menar också att personalen på asylboendena har för dåliga förutsättningar att klara av bråk och hot, och det finns för få väktare (Aftonbladet 25/1).

I måndags fick vi ett kväljande bevis på det, när en 22-årig tjej i Mölndal mördades med knivhuggav en boende. Förhoppningsvis kan hennes död nu bli början på en mognare debatt där den som talar om våldet inte skuldbeläggs och fakta hänvisas till obskyra sajter.

Mordet i Mölndal är tack och lov en enskild, ovanligt tragisk händelse. Men numera sprids dagligen andra obehagliga nyheter.

Förra onsdagen utbröt en brand på ett asylboende i Sunnansjö när en boende tände eld på kläder i en garderob. I Emmaboda blev det i onsdags våldsamt bråk på ett boende för ensamkommande där personalen var tvungen att låsa in sig när en grupp på 18-20 personer närmade sig –  flera hade tillhyggen. På ett asylboende i Västerås slog personalen larm om att en pojke i tio-årsåldern ska ha våldtagits upprepade gånger i vinter. Och en patrull med ett tiotal poliser tvingades i förra veckan att fly från samma boende då en stor mängd människor skrikit och hållit nävarna i luften. En av poliserna ”var mentalt förberedd på att slåss för sitt liv” (VLT 25/1).

Vad har gått snett? Hur kan Sverige vara så sårbart och oförberett? Tafattheten från naiva politiker och välvilliga socialarbetare får nu konsekvenser. Man har velat visa öppenhet och därmed omhuldat en slags förvriden föreställning om att alla som kommer hit kvickt kan puttas in i svenska samhället och transformeras till metrosexuella lattepappor som artigt plockar bort ludd ur torktumlaren och sköter sig. Man har missat det faktum att kulturer skiljer sig åt, att de som flyr från diktaturer och patriarkala samhällen kan ha uppfostrats annorlunda. Man har missat att den som måst lämna sitt hemland utan att veta någonting om framtiden kan vara på dåligt humör...

Migrationsverket har av regeringen fått i uppdrag att hantera ansökningar och erbjuda boende. Och där tar det stopp. Men det är inte nog i en tid det tar 152 dagar innan en ansökan ens börjar behandlas, när 10 000 som fått uppehållstillstånd tvingas bo kvar på myndighetens boende eftersom det inte finns andra alternativ och människor trängs ihop allt tätare. Det är inte nog. Det är långt ifrån nog.

De som kommer är inte siffror i ett exceldokument. Statistiken rymmer män, kvinnor, barn som har hjärtan och hjärnor, som kan känna hunger, sorg, ångest. ”Vi vet inget om framtiden, nu är jag här men kan flyttas någon annanstans imorgon, säger 24 årige Harman Masiha från Irak. ”Folk bara sitter här dag in och dag ut” (P4 Göteborg 22/1).

Bara sitter där, alltså. Hur skulle du själv ha reagerat i en sådan sits? Bara betrakta hur folk beter sig när tåget är några minuter försenat... De asylsökande behöver mycket mer än mat och husrum. De behöver lära sig om svensk kultur, plugga svenska och prata om sina, ofta smärtsamma, erfarenheter.

Frågan är högaktuell just nu i nordöstra Skåne. Bellas Place i Bromölla är tänkt att bli asylboende för 114 flyktingar och det planeras nya boenden i Everöd och Arkelstorp. Kommunstyrelsen i Kristianstad beslutade i veckan att ta emot 200 nya ensamkommande flyktingbarn – långt fler än tidigare.

Det ger många klumpar i magen hos dem som bor granne. En del reagerar med hat och ilska. Andra med frågetecken. Vilka skolor ska de placeras i? Hur ska de aktiveras? Hur garanterar vi tryggheten? Det har startats namninsamling i Everöd för att det bara ska bli ett boende. Vi får se hur vilda protesterna blir.

Av de 99 000 personer som idag bor på asylboenden runtom i Sverige är det trots allt bara några enstaka som beter sig illa och hamnar i tidningen (eller fängelse) för sina handlingar. Men incidenter sker, och bör både uppmärksammas och förebyggas. Både de som bor på Migrationsverkets boenden och i områdena runtomkring måste kunna känna sig trygga.

Rubrikerna är många, och artiklarna om oroligheter sprids blixtsnabbt. Magklumparna växer. Vem blir inte rasande? Vem blir inte orolig? Vem känner inte någonstans att ”nu får det vara nog”?

Men minst lika viktigt som att vi är hårda i nyporna mot dem som beter sig fel, är att vi själva håller huvudet kallt. Min känsla är tyvärr att många skulle behöva en ishink hälld över sig. När jag skriver om problem blir inte sällan responsen ”de är apor” eller ”kasta ut dem” eller ”vi måste sluta importera sexualförbrytare”. Miljontals människor på flykt blir i ett swish bestraffade för något ett antal personer gjort. Det är orättvist, och ociviliserat.

Att stänga dörren eller ”kasta ut dem” är inte bara själviskt utan även förhastat. Ska verkligen alla de som sköter sig drabbas nu? Nej, det behövs en balans. Är du i sådan?

Läs fler ledare på www.kristianstadsbladet.se/ledare

Tips:

Säg varsågod, Polisen

Tala ur hipsterskägget

Sverige brinner upp

Tänk om vi behövde bo på Malmömässan