Vicka på rumpan

Ledare Artikeln publicerades
Foto:Eduardo Di Baia

En kvinna ska kunna få gå klädd i en genomskinlig plastpåse om hon vill. Hon ska få röka och spela låtar på högsta volym. Det är hennes rätt och det ska vi slåss för.

Gorm och Helga hälsar på. Jag svänger med håret i takt. Det är långt; jag har alltid känt mig fri med det svallet och klipper det ogärna. Det är som att jag lever när vinden blåser in i det, som en nyfiken gäst på tillfälligt besök.

Men för vissa män är tydligen mitt långa fria hår en inbjudan. Det kommer att göra dem alldeles till sig. Ja, jag bjuder närapå in till gruppvåldtäkt genom att strutta omkring där med håret så där fräckt oskyddat.

I Koranen står det inte ordagrant att kvinnor ska täcka sina lockar, men täckas ska de, kvinnorna! Inga genomskinliga plagg. Bara händer och ansikte får vara synliga: ”Profet! Säg till dina hustrur och dina döttrar - och till troende kvinnor - att de [utanför hemmet] noga sveper om sig sina ytterplagg; på så sätt blir de lättare igenkända [som anständiga kvinnor] och undgår att bli ofredade.”

Det vill säga, ofredandet är inte ett ansvar för den som ofredar, utan för den som ofredas. Hmm. Tyvärr känns det igen även från svenska domstolar, där kvinnors utseende ibland ifrågasätts. ”Våldtäktsoffer blir utfrågade om klädsel, sexuella preferenser och historia trots att det inte har något med saken att göra”, menar advokaten Elisabeth Massi Fritz (Expressen 10/11). Även i Sverige döms man för utsidan, men de hårda reglerna bland vissa muslimer är långt värre.

För Islamiska Statens svarta mörkermän är det inte acceptabelt att en kvinna visar håret. Nej, det ska hon dölja i en scarf. Snygg, ful, färgglad, svart – så länge den täcker håret är hon acceptabel. I alla fall om hon är muslim; om hon är kristen kan hon säljas för några småkronor för tillfälligt sex. Fel religion – då har tjejer inget värde i dessa grabbars ögon.

De flesta muslimska kvinnor ser inget kontroversiellt i att bära slöja. Även muslimer som nobelpristagerska Malala Yousafari följer traditioner och regler som gäller där hon har vuxit upp, där vissa delar av en kvinna anses vara awrah och inte bör visas i offentligheten. Trots att hon trotsar mycket finner hon sig i att täcka håret.

Det känns märkligt för oss här i 2010-talets sekulariserade Norden, där vi kan tacka generationer före oss som format en kultur där vi kan ha råttsvansar, fläta, kort, långt, rött, blont – hur vi vill. Där kvinnor kan klä sig i kaxiga korta kjolar eller i heltäckande onesie med kaninöron – i vad vi vill. Modetrender styr så klart, men ett reportage i Amelia om vilken färg som ”gäller” den här säsongen kan knappast jämföras med religiösa regler.

Den friheten ska vi fajtas för. Gör vi det? Eller tar vi det för givet? Frågan är retorisk.

Nuri Kino, aktiv i ett nätverk som hjälper människor på flykt från IS, skrev i Svenska Dagbladet på torsdagen att en kvinna ringt från ett asylboende och sagt ”Jag ber er, få ut mig härifrån, jag är rädd att de kommer att göra mitt barn illa, de har hotat oss” (3/12). Hon var kristen och upplevde sig bli trakasserad av islamister på boendet varje dag.

Det mest oroväckande var kommentaren ”Personalen på asylboendet jag talar med säger att det inte finns något de kan göra”. Ursäkta, finns det inget de kan göra? Mot hot? Mot värderingar som inte har att göra i ett samhälle som respekterar enskildas rättigheter? Detta mjäksvar räcker inte. Här finns vad man brukar kalla ”utrymme för förbättring”. De som arbetar åt Migrationsverket, i skolan, för Arbetsförmedlingen, för Socialtjänsten och kommunen måste tuffa till sig.

IS har nu etablerat sig i staden Sirte i Libyen och där förbjudit cigaretter och musik. Kvinnor måste gå heltäckta. De som protesterat har korsfästs och två män har halshuggits för att ha utövat ”svart magi”. Detta elände är som Gorms orkaner i styrka, men om ens en ynka fläkt kommer i vår väg ska det inte mötas av handfallen personal.

Mot ofrihet ska vi protestera ljudligt, med feta cigarrer och musik som skräller ut ur högtalare på torget. Inte nöja oss med att personalen inte kan göra något. Klart de kan! Ställ till med partaj! Rök cigaretter och headbanga med hårmanar svängande upp och ner! Säg åt översittarna att respektera rätten till frihet. Tolerera inte intoleransen.

Många av de män – och kvinnor – som kommer till Sverige har vuxit upp i kulturer där man inte skriver insändare om hur många procent kvinnor som sitter i börsbolagens styrelse. I deras hemländer är män värda mer än kvinnor bara på grund av vad de har mellan benen, och det ifrågasätts inte på samma sätt som här. Om vi hade fötts där skulle vi sannolikt ha anpassat oss på samma sätt; människan vill ju så väldigt gärna passa in.

Men vi vill behålla vår rätt att svänga med håret, så upp till kamp, systrar och bröder, med ord som vapen.

Birgitta Wistrand, tidigare riksdagsledamot för Moderaterna och hedersledamot i Fredrika Bremerförbundet, skrev på torsdagen att ”om de här pojkarna ska kunna integreras i och förstå det svenska samhället måste de få utbildning inte bara i svenska utan också i demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet”, skriver Wistrand (3/12). Korrekt.

Det handlar inte om att de ska ”ta seden dit man kommer” utan om att majoriteten i Sverige menar att kvinnor och män ska bemötas som människor och individer ska respekteras. Dit har vi kommit genom att övertyga varandra. I en demokrati måste vi slåss för det vi tror på, inte lojt hänvisa till ”svenska värderingar”. De är bara svenska för att svenskarna har enats om dem och knappast naturlag.

I Koranen står det skrivet om kvinnor: ”låt dem inte gå med svajande gång för att dra uppmärksamheten till sina dolda behag.”

Mot detta måste vi låta vår röst höras och våra kroppsdelar röra sig fritt. Gå med svajande gång nu brudar. Vicka på rumpan. Ackompanjera med svängande hår.

Läs även:

Nej, alla muslimer är inte terrorister