Vuxna måste bete sig som vuxna

Ledare Artikeln publicerades
Många mumsiga kalorier. Kan du stå emot?
Foto:Karlsen, Anette
Många mumsiga kalorier. Kan du stå emot?

Om vi inte tar ansvar för våra egna liv utan förlitar oss på att någon annan ska rycka in minskas friheten för alla.

”Vill du äta en muffin”, frågade mannen barnet han fikade med vid 8-tiden på torsdagsmorgonen. På caféet var frestelserna oändliga i form av kakor, bullar och grädde. Barnet nickade och goffade glatt i sig; smulor föll som ett sommarregn utmed kinden.

En chokladmuffin innehåller enligt listan över näringsvärden 533 kcal. 44 procent kolhydrater. 22 procent fett. En vuxen behöver drygt 2 000 kalorier per dag för att fungera enligt Livsmedelsverket, medan en treårig pojke behöver 1 260.

Pojken som fick en muffin till frukost kan alltså konsumera ungefär 2,5 under en dag om han varken äter eller dricker något annat. Hmm. Inte undra på att barn blir allt fetare.

En del riktar anklagande pekfingrar mot livsmedelsindustrin eller menar att överkonsumtion ska rättas till med skatter. Men den vuxna man som frågar om en 3-åring vill ha en muffin talar ju inte i tungor, vägledd av ondsinta reklamkampanjer. Han har alldeles säkert undervisats om kostcirkeln i skolan eller läst en och annan rubrik om sockrets faror. Ändå frågar han barnet: vill du äta en muffin? Orden är hans. Liksom ansvaret.

Förutom att det är jobbigt och farligt att ha extrakilon riskerar sjukdomarna som kan följa av att barn övergöds kosta för samhället. Och samhället är ju vi, eftersom politiker har bestämt att våra ekonomier ska vävas samman. Det förutsätter att vi kan lita på varandra, på att de flesta gör sitt bästa för att klara sig själva och bara söker hjälp när det tryter.

Men ansvarslösheten har blivit en trend, ivrigt påhejad av tycka-synd-om-hejarklacken som framställer oss alla som offer för diverse externa krafter.

Svenskarna fortsätter att låna pengar i rekordfart. Bolånen ökar mest, men även andra tickar på. I slutet av 2015 hade vi lån för 3 300 miljarder. Enligt Lantmäteriet ökade inteckningarna på fastigheter med 26 procent på fem år. 2007 kom det in 25 418 ansökningar till Kronofogden om betalningsförelägganden på grund av obetalda snabblån, men 2014 kom det hela 56 641 stycken. De flesta som inte kan betala är visserligen unga, men de är inga barn; de har både rösträtt och tillgång till Systemets utbud.

Skuldberget växer. I Skåne ökade antalet som ansöker om skuldsanering med 20 procent mellan 2007 och 2015. Förra veckan kunde vi läsa att det i november kommer en ny lag, med syfte att ännu fler ska ansöka. Det ska bli enklare; bland annat ska den skuldsatte inte längre själv behöva ta reda på information om sina skulder, utan det fixas av Kronofogdens handläggare. Dessutom tillåts man två betalfria månader om året.

Skuldsanering innebär dock inte att skulden försvinner från jordens yta. Den som får hjälpen tvingas leva på existensminimum i fem år och sedan avskrivs skulderna. Men eftersom det ökar kostnaderna för banker och andra tvingas de lägga kostnaden på andra kunder. Någon måste betala och det blir du.

”Många skuldsatta mår fysiskt och psykiskt dåligt och att bli kvitt sina skulder gör att de får en ny chans i livet”, menar skuldrådgivaren i Kristianstads kommun (27/7). Jag har full förståelse för att det kan kännas motigt att som barn behöva ta smällen för att föräldrarnas budget inte hållit, men vi behöver även vara medvetna om att andra människor betalar för att de skuldsatta ska få ”en ny chans i livet”. Att kommunens budgetrådgivare inte tydligare markerar det egna ansvaret utan enbart levererar snyfthistorier där de själva framstår som jultomten är lite pinsamt. Att de därutöver skyller situationen på ”fulsälj” eller ”oseriösa kreditföretag” och talar om att detta ”drabbar” människor är än värre.

En konkurs eller skilsmässa kan skapa trassel för den skötsammaste. Jag är en budgeterare som samlar kvitton, men under några år var jag förtrollad av Sydney och brände alla sparpengar och kämpade som en galning för att försörja mig – utan att lyckas. Väl hemma, med svansen mellan benen och allt tunnare solbränna, hämtade jag blanketter om ekonomiskt bistånd. Jag vet hur det känns; jag vet att socialbidragstagare är inte alltid slarvrar utan ambitioner. Men jag har även vuxit upp med en mamma som lattjade med lönen den 25:e genom att bjuda hela höghusområdets barn på korv och soda streamad läsk. Sockerstinna sprang de iväg, medan jag såg fram emot ännu en månad av en gråtande ensamstående förälder och besök hos socialen.

Vuxna måste bete sig som vuxna för att samhället ska fungera. Via välfärdsstaten ska vi finnas för varandra när det går åt helvete, men när man kan åka till Mallis med sms-lån i lugn förvissning om att andra kommer till undsättning genom att offra sin resa är vi illa ute.

Man ska inte underskatta ljudet från signaler och att det studsar mot trumhinnor och styr val och beteenden.

Vad får vuxna att köpa bostadsrätt för miljoner och historielöst lura i sig själva att ränteläget alltid kommer att vara lågt – så tjo och tjim, strunt i marginalerna och lev i nuet?

Kanske insikten om att det alltid finns någon annan som går in om det skiter sig. Ja, någon granne eller den där tjejen mittemot på tåget som sparar till sin egen första lägenhet.

Ingen ”drabbas” av skulder eller tjocka lår. Det finns ingen mystisk trollfigur som borrar sig ner i tänder och plånböcker och gräver hål. Om du väljer off-pist är det inte skidornas fel om du faller, och om du dricker en flaska vodka vet varenda människa att det blir svårt att gå rakt, så skriv inga insändare om alkohollagstiftningen. Nej tack.

Jag tänker inte föreslå lagstiftning mot riskfyllda beteenden, men efterfrågar större ansvarstagande och att man kanske själv får stå för konsekvenserna. Att en 3-åring får en muffin till frukost av sin pappa kan tycks som en oskyldig liten handling, men den startar en kedja som rasslar runt våra handleder.