En opera nära

Tre veckor före sin död 1883 bekände Richard Wagner att ”jag är fortfarande skyldig världen en Tannhäuser”. Efter allt vad han hade skapat så kände han sig aldrig färdig med operan som han hade komponerat i Dresden vid 30 års ålder. Tannhäuser var kanske den rollgestalt som Wagner mest identifierade sig med. Mannen som dras mellan två varianter av det ”evigt kvinnliga”: den rena, idealiserande kärleken som högsta mål (Elisabeth) och den sinnliga, fysiska kärleken (Venus). 1845 hade operan premiär i Dresden och till Parisversionen 1861 blev Wagner tvungen att tillmötesgå den franska publikens smak och lägga in en balett i första akten. Han ändrade också ouvertyren och lät den direkt leda över i handlingen. Men trots dessa eftergifter blev premiären en enorm skandal och den dekadenta och bortskämda Jockeyklubbens visslingar och burop bidrog starkt till att det endast blev tre föreställningar. Klubbens medlemmar var nämligen mer intresserade av att umgås med balettflickorna under första akten, vilket nu spolierades. Det talas ofta, och med all rätt, om Dresden- och Parisversionerna av Tannhäuser. Men Wagner själv ansåg att den senare Parisversionen var den slutliga och enda rätta. En rad olika sägner och berättelser hade varit inspirationskällor för Wagner vid tillkomsten av Tannhäuser: bland annat den gamla medeltida dikten om riddaren Tannhäuser, poemet om sångarstriden på Wartburg, Den trofaste Eckhart av Ludwig Tieck, ETAHoffmanns novell Sångarnas strid, Heinrich Heines dikt samt bröderna Grimms framställning av Tannhäuserhistorien. Historien om Tannhäuser så som den återges hos bröderna Grimm bildar underlag för början av första akten och slutet av tredje, medan berättelsen om sångarstriden på Wartburg i akt två är helt fristående och egentligen inte handlar om Tannhäuser utan om Heinrich von Ofterdingen. Även ETAHoffmann hade sysslat med dessa legender men Wagner var den förste som insåg att man kunde koppla ihop dem med stor dramatisk effekt. På Stockholmsoperan var det nyligen premiär på Tannhäuser i regi av nytillträdande Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm. Thomas Sunnegårdh (Tannhäuser) var en heroisk och på samma gång vankelmodig hjälte. Tyvärr rörde han sig väl mekaniskt på scen, något som regissören borde ha ändrat på. Det var en på många sätt självömkande Tannhäuser som tyngd av lustar och längtan efter kärlek valde den breda vägen med tragiska konsekvenser både för honom själv och den kvinna som så osjälviskt förlitade sig på hans trohet. Från Venusbergets liderliga och hedonistiska miljö förflyttades handlingen abrupt till en kärv och nästan lutherskt sträng plats där brunt, svart och vitt dominerade i färgskalan. En asketisk sångarsal som påminde om en kalvinistisk gudstjänstslokal fri från världsliga påminnelser. Gunnel Bohman (Elisabeth) var den lidande och under kärlekssorger betryckta kvinnan. Bohman gestaltade henne smärtsamt påtagligt och spröd. Med krossat hjärta vacklade hon av scenen för att offra sitt eget liv för sitt hjärtas Tannhäuser. Gunnar Lundberg (Wolfram) slirade betänkligt i mellanregistret och borde ha blivit befriad från att sjunga en roll han inte var ämnad för. Operakören firade stora triumfer och sjöng med ett självförtroende som smittade av sig på sångare och publik. Holms individuella regi till var och en av körmedlemmarna lyfte de stora ensemblescenerna ty det finns inget tristare än en statisk kör som inte agerar trovärdigt och fullt ut. Ljussättningen av Torben Lendorph var en fröjd att beskåda och tillsammans med Bente Lykke Möllers scenografi frammanades svindlande scenerier och effekter som satt kvar på näthinnan långt efter det att musiken hade tystnat för kvällen. På Teldecs nya inspelning av Tannhäuser är det Waltraud Meier som står för den största behållningen på spinnsidan. Hon gestaltar en förförisk och demonisk Venus som Peter Seifferts Tannhäuser borde ha haft svårt att lämna, ty Jane Eaglen som Elisabeth kan inte på långa vägar matcha Meier som betagande motbild. Meier är expert på att gestalta hetlevrade kvinnor och med Venus har hon en tacksam och intagande uppgift. Eaglens dramatiska och röststarka stämma passar bättre för järnstarka roller som Isolde och Brünnhilde. Daniel Barenboim ömsom uppeldar och nerdämpar Berlins Staatskapelle allt efter stämning och kontext. Hans sätt att mixa stråkarna och träblåset på brassets bekostnad mildrar välbehövligt Venusbergsmusikens hypnotiska malström en smula. Berlinoperans kör bevisar ännu en gång att de är världens kanske bästa operakör. Wolframs sång till aftonstjärnan sjungs av Thomas Hampson vars runda, mjuka vokaler är som en smekning över en sammetskudde. Vill man lyssna på andra toppinspelningar bör man välja Wolfgang Sawallischs version på Philips med Wolfgang Windgassen och Anja Silja i huvudrollerna där framför allt Siljas flickaktiga Elisabeth manifesterade en ny ungdomlig version av rollen. Eller George Soltis inspelning på Decca med René Kollo och Christa Ludwig från den tid då Kollo fortfarande var på toppen. Vid Berlinoperans gästspel med Tannhäuser i Stockholm 1998 infriade Kollo, olyckligt nog, inte förväntningarna. Philips har även givit ut en videoupptagning från Festspelen i Bayreuth i regi av Götz Friedrich där Colin Davis dirigerar och Gwyneth Jones och Spas Wenkoff sjunger. JOHAN BENGTSSON Richard Wagner (1813-83) tysk, romantisk operatonsättare född samma år som Giuseppe Verdi – 1800-talets andre store operatonsättare. Hans motto var: ”Världen är skyldig mig allt jag behöver.” Efter Jesus och Napoleon lär Wagner vara den person som fått sig flest skrifter tillskrivna. Komponerade 13 operor av vilka 10 fortfarande framförs regelbundet och åtminstone åtta är musikaliska mästerverk. Övergav det traditionella sättet att komponera operor med avslutade arior, recitativ och ensemblepartier till förmån för återkommande ledmotivsteknik och talsång. Skrev alltid sina egna libretton i brist på bra material. Hjälptes finansiellt och konstnärligt av kung Ludwig II av Bayern och tonsättarkollegan Franz Liszt. Gifte sig med Franz Listzs dotter Cosima och fick tre barn med henne. Dottern Eva gifte sig senare med rasbiologen Houston Stewart Chamberlain, vars rastankar var en stor källa för Hitler. Bosatte sig i Bayreuth i Bayern och lät bygga huset Wahnfried och sin Festspelsteater – allt för andras pengar. Wagner avled i Venedig och ligger begravd i Wahnfrieds trädgård under en namnlös sten: ”alla vet ändå vem som ligger där”. Cosima överlevde honom med nära 50 år. Varje år uppförs Wagners operor i Bayreuth med en väntetid på biljetter på cirka 10 år. Konstnärlig ledare för Festspelen är sedan 60-talet Wagners sonson Wolfgang. Tannhäuser Den egentliga titeln är ”Tannhäuser och sångarkriget på Wartburg”. Tannhäuser var Wagners första konsekventa genomförande av sin egen ledmotivsteknik, trots det ansluter sig verket formellt sett till den traditionella operastilen. Operan är ett av Wagners mest spelade och mångbottnade musikdrama. Ingen opera av Wagner innehåller så många kända och älskade musikavsnitt som Tannhäuser: Ouvertyren, Venusbergsmusiken, Elisabeths hälsningssång, Gästernas intåg, Wolframs sång, Pilgrimskören, Elisabeths bön, Sången till aftonstjärnan och Romberättelsen. I Wien gavs Tannhäuser 1857 för tio utsålda hus på sommarteatern Thalia i Josefstadt (den rymde 4000 personer) och 37 föreställningar på Josefstadts ordinarie teater. 1904 framförde Isadora Duncan Venusbergsmusiken barfota i Bayreuth och chockerade publiken med att även gå barfota i mellanakterna. Rollen som Tannhäuser anses vara Wagners svåraste tenorparti möjligen med undantag för den unge Siegfried i operan med samma namn. 1878 hade Kungliga Operan svensk premiär på Tannhäuser med Ludvig Norman som dirigent och verket har sedan dess uppförts i åtta uppsättningar med sammanlagt 504 framföranden.