New Articles

T S Eliot - då och idag

New Articles Artikeln publicerades

NY BOK. Det torde, i varje fall bland västerländska bedömare, inte råda någon tvekan om att TSEliots The Waste Land (1922) är det förra seklets mest betydelsefulla och inflytelserika enskilda diktverk. Och, förmodligen, det mest analyserade och dissekerade.
Jag minns själv hur vår litteraturintresserade gymnasielärare i svenska försökte få oss att utifrån diktsvitens trådar och teman, referenser och associationer finna en struktur, helhet. Det gick väl inget vidare.
Fast även om jag bara ”begrep” en bråkdel, så var själva läsupplevelsen som en uppenbarelse. Här mötte stram klassicism en vidöppen modernism, här sammanstrålade antika allusioner och bibliska myter med gatans och krogens tugg. Det var - och är - rörlig dikt som medelst blixtsnabba förflyttningar i tid och rum skapade ett fantasieggande flätverk av disparata bilder och röster. Samtidigt som den örnlika, närmast aristokratiska diktionen behöll initiativet över orden och greppet om läsaren.

Kanske var det den stora upptäckten: att dikt kunde vara personlig utan att vara privat och jag-fixerad. Att den, befriad från tillrättalägganden och övertydlighet, kunde låta olika stämmor framträda för att utan vidare spisning försvinna i historiens brus, gravar och tystnad. Dikten aktiverade såväl sinnena som intelligensen, vilket var ovanligt under mina gymnasieår i det begynnande 1980-tal som ännu till stor del bestod av urvattnad nyenkelhet, politiskt beskäftig plakatpoesi och självterapeutiskt sårslickande med ojämn högermarginal.
Vad gymnasisten till en början inte visste var att det han läste i själva verket var en starkt redigerad version av ett tre gånger så långt originalmanus. Snillet bakom strykningarna var Eliots etablerade kollega Ezra Pound, i dedikationen kallad ”il miglior fabbro” eller, med Jonas Ellerströms ord, ”den bättre hantverkaren”.
Ellerström har alltså tagit sig före att nyöversätta Det öde landet. Inte för att det egentligen behövs - den ”kanoniserade” tolkningen från 1932 av Karin Boye och Erik Mesterton står sig alltjämt gott - utan, vill man tro, för att det helt enkelt kliat i fingrarna och geniknölarna. Som antyddes ovan har Ellerström valt att genomgående försvenska de talrika icke-engelskspråkiga fraserna och uttrycken. Metoden skäms inte alls för sig.

Och det gör inte värvet som sådant heller, även om det tar ett tag att vänja sig vid det ledigare idiomet och mera direkta tilltalet. Skillnaden märks direkt, på första raden: av Boyes och Mestertons ”April är grymmast av månaderna” har det nu blivit ”April är den grymmaste månaden”.
Att Ellerström självsvåldigt fogat nya kommentarer till Eliots egna kan i förstone ses som nitiskt i den pedagogiska överkanten, men tilltaget har - särskilt för nytillkomna läsare - onekligen belysande poänger. Och det fylliga, informativa efterordet placerar diktsviten i en otvetydig kontext: ett Europa präglat av första världskriget, förlusterna av människoliv och framtidstro. Det öde landet är den ödelagda kontinenten.
För att göra volymen mindre tunn låter förlaget det engelska originalet löpa parallellt: vänstersidan är Eliots, högersidan Ellerströms. Det är generöst - och modigt. Som bonus medföljer även en CD, på vilken författaren själv, lätt åldrad, i en inspelning från 1946 med uppenbar skådespelartalang läser A Game of Chess, det andra och till stora delar talspråkliga avsnittet i den femhövdade sviten. Så det är bara att läsa och lyssna.


Jan Karlsson
kultur@kristianstadsbladet.se