Broder Daniel-Henrik med glödande övertygelse

Nöje
Henrik Berggren på Bråvallafestivalen 2017.
Foto:

Henrik Berggrens återkomst till scenen lockade en hängiven publik trots regn. Med sin smått naiva kompromisslöshet vände han sig främst till en ny och yngre publik.

Henrik Berggren

Malmöfestivalen, Stortorget, torsdag 17 augusti

Bäst: Berggrens förmåga att sträcka ut handen till den som är mottaglig.

Sämre: De stundtals lite väl enkla texterna.

Artikeln publicerades 18 augusti 2017.

Strilande regn över Malmö tycktes inte nämnvärt påverka publiktillströmningen när det var Henrik Berggren som stod på scen. Sångaren och hans tidigare band Broder Daniel har antagligen några av landets mest hängivna fans.

Flera av beståndsdelarna som gör musiken så viktig för beundrarna är de samma som kan stöta bort många andra lyssnare. Detta är helt i linje med själva utgångspunkten för Berggrens låtskrivande och artisteri – känslan av utanförskap, längtan efter något annat än en kravfylld vardag fylld av upprepningar samt uppdelningen av världen i ”vi” (eller till och med ”jag”) och ”dom”.

Tankar och känslor som dessa förknippas ju främst med ungdomen och det är tydligt att Berggren hittat en ny generation lyssnare. Dessa står längst fram och sjunger gravallvarligt med i texterna och det är väl till dem som Henrik Berggren vänder sig när han kallar publiken ”mina barn” och delar med sig av sin syn på livet i mellansnacken.

Därmed inte sagt att gamla Broder Daniel-fans, som med åren tvingats acceptera livets realiteter, inte har något att hämta hos 2017 års Berggren. Texterna på comeback-albumet ”Wolf’s Heart”, tillika hans första soloplatta, uppvisar samma hudlösa desperation som tidigare men är ofta skrivna i ett tillbakablickande perspektiv. Som till exempel ”You wore the crown; I played the clown” och ”Run, Andy, run”, tillägnad den tidigare Broder Daniel-gitarristen Anders Göthberg.

Men för att kunna ta till sig den ofta svulstiga popmusiken och de närmast naiva texterna måste den mer livserfarna lyssnaren återgå till senpubertetens kompromisslöshet och avsaknad av självdistans.

Musikaliskt jobbar bandet med stora gester och mullrande bas och pukor som då och då tar över ljudbilden. Henrik Berggren är ingen stor sångare och texterna tål knappast att läsas på skärm eller papper. Men han har karisma och en glödande övertygelse som imponerar.