Dansant ljudbild

"Pikant pretto". Jag tror att det var Gaffa som gav Junior Brielle det syrliga omdömet i en annars översvallande recension av ep:n "Blod". Det är för träffsäkert för att inte återanvändas.

Bröderna David och Gabriel Röhdin är nämligen inte det minsta rädda för att framstå som pretentiösa. Men det är inte föregångarna Kents lite präktiga allvar de eftersträvar – Junior Brielles värld är visserligen präglad av melankoli, men också av ett lustfyllt pubertalt effektsökeri och en mycket mer dansant ljudbild.

Mest påminner de om tidiga Depeche Mode, på "Speak & spell"-tiden – för bröderna gör precis samma sak som (de numera åldrade) britterna, laddar relativt oskuldsfull musik med element som hintar om destruktivitet och livsleda. Det är en oblyg flirt med lyssnarens inre tonårsjag som räcker långt. Men efter "Tampa" hoppas jag att Junior Brielle väljer en ny väg framåt – förslagsvis bort från epitet som pikant pretto.