Det måste ha varit ett tufft och tungt uppdrag?

– Det har gått så snabbt allting! Vi presenterade idén för förlaget i oktober och nu kommer boken ut lagom till bandets sommarturné veckan efter midsommar. Jag har skrivit mycket men aldrig en bok, och nu i efterhand har jag förstått att i normala fall har man minst ett år på sig!

Ingen tid för skrivkramp alltså?

– Nej, och då har jag ändå haft det! Jag har skrivit mycket för radio och där lär man sig förkorta och komprimera. Nu plötsligt har jag fått en ocean av utrymme. Jag har säkert skrivit 120 000 tecken – det finns ju inte så många tecken!

Vad har du känt att du måste tafasta på och inte kan sålla bort?

– Det är klart att man har fått berätta om början, hur Olle och Christer kom med 1967, hur bandet blev blåsta av Bert Karlsson, den första guldplattan och Svensktoppsrekordet med ”De sista ljuva åren”. Men vi har också lagt tonvikt på i dag, för det är ju nu de har sin stora topp.

– Lasse Stefanz har varit stora väldigt länge, men deras popularitet har ju inte minskat med åren. Det är smått fantastiskt att ett band med 60-åriga gubbar efter 45 år fortsätter att dra en sådan stor publik som dessutom består av så olika åldrar. Det är unikt, framför allt i dansbandsvärlden.

Lasse Stefanz är ett av landets största skivsuccéer – vad har inte bara varit en dans på rosor?

– Det har inte bara varit kul att sitta i en buss i 45 år. Det tär ju på en att ha det där, att ligga ute varje helg, år efter år. Och det visar vi med nytagna bilder av fotografen Lina Haskel, de här kontrasterna när Olle står på scenen som en frälsare i Arvika, folk beter sig som om Elvis är i stan, till turnétröttheten i bussen efteråt. Olle Jönsson har också varit väldigt öppen med sin, jag ska inte säga scenskräck, men nervositet inför att stå på scenen och ryktena som har följt på det om hans påstådda alkoholproblem.

Ni har hängt Lasse Stefanz i hasorna på nära håll?

– Jag inte låta bli att imponeras av att de orkar hålla på och vara så framåt och på hugget som de är. Bara en sådan sak som att sätta sig i turnébussen efter en spelning i Norge, för att köra 95 mil hem till Kristianstad mitt i natten – ingen vettig människa gör det! Jag valde att ta in på hotell den kvällen. Men för dem är det helt normalt.

– Och så upptäckte jag just det här att de är på hugget hela tiden – det ska hela tiden vara nya grejer, nya kläder, nya lampor – som blinkar ännu mer. Det är de helt unika med i dansbandsvärlden.

Lasse Stefanz storhet?

– (Thomas Deutgen suckar) Ja, det är en svår fråga. De hade ju bara kunnat köra sina gamla hits år efter år och levt gott på det. Men de gör en ny skiva varje år med bara originallåtar som alla blir hits. Det är få dansband i dag som gör det. Och på något jädra sätt får de sväng i det, det är inget segt tyst litet dansbandskomp. Och så har de fötterna i den här countrymyllan, det är lite rock’n’roll över dem samtidigt som de inte tullar på dansbarheten. De är lite fräckare än vanliga dansband. Och så är det Olles röst förstås, hans förmåga att förmedla texter. De säger det själva: ”Det är inte för utseendet som man gillar oss”. Konstigt va?!

Du är på plats på Sommarlust i kväll?

– Det måste jag ändå vara. Inte bara för att de är bra, utan av researchintresse också. Jag var faktiskt där när de spelade förra gången för tio år sedan. Då hade de en liten dipp, de spelade bara på det lilla stället La Veni för kanske ett hundratal personer. Då var de inte glada. Jag hoppas Kristianstadspubliken bjuder upp lite bättre den här gången.

Något oförväntat du stötte på i ditt researcharbete?

– Jag kan säga så här – alla i dansbandsbranschen, både musiker och publik, har en åsikt om Lasse Stefanz. Från dansband som har väldigt stor respekt för bandet, till röster ur publiken som tycker det är vidrigt vad katten har släpat in. Och mitt i den här dansbandsbubblan så upplever jag bandmedlemmarna fortfarande som ödmjuka, blyga, nästan lite bortkomna ...

– Som om de fortfarande är ett gäng småpojkar från landet som inte själva riktigt har förstått hur stora de är.

– Och det känns sunt på något sätt! Band av deras kaliber i rockvärlden ställer skyhöga krav på spelställen de kommer till. Allt Lasse Stefanz begär är några handdukar, varm mat och Loka. Det är rörande, och hedrande, på något sätt. Det är nästan så att de inte förstår sitt eget värde, och det hade jag inte riktigt väntat mig.