Förutsägbar uppföljare

Sedan dess har sagan omformats och moderniserats efter olika tiders ideal, från våldtäkt via en samtyckeslös kyss – till att handla om moderskärlek.

Nu svävar Disney iväg från ursprungsberättelsen ytterligare och gör en uppföljare av girl power-versionen från 2014, som vi kanske främst minns på grund av alla människor som försökte återskapa Angelina Jolies sylvassa kindben på halloweenfester.

När berättelsen tar vid har människovärlden glömt bort att Maleficent är, typ, god (enligt sagodevisen "du är din senaste prestation"). Hon fördrivs och hittar sitt eget släkte – ett smågalet och till stora delar krigstokigt gäng som mer liknar dothraki-folket från "Game of thrones" än något hämtat ur en Törnrosa-saga. Den strama och ståtliga Maleficent ser på när de andra feerna slår på trummor och eldar, innan det bär av mot strid.

Samtidigt styrs kungariket av en materialistisk, maktgalen och vapenälskande drottning, som hetsar mot naturen och skapar ett "vi mot dem"-samhälle.

Aurora är tillbaka, prins Phillip och de goda feerna likaså. Till och med den gamla boven i dramat, spinnrocken, får en liten och krystad roll i filmen. Kanske mest för att filmskaparna på något sätt måste påminna publiken om vilken saga det egentligen handlar om – speciellt när den förra filmens publik har lämnat barnfilmsstadiet vid det här laget.

Styrkan är det visuella – en detaljrik miljö med sagoväsen, levande svampar och lysande blommor i en magisk urskog. Det funkar ett tag för att trollbinda publiken, sedan tappar filmen fart och blir en ganska långdragen historia där både rollfigurer och handling är förutsägbara.