Hungriga alligatorer imponerar

Sportbesattheten må ha varit ohälsosam, men den kommer till hjälp när den vuxna Haley kröner en riktigt usel dag med att rymma från alligatorer i pappans översvämmade källare.

"Crawl" rivstartar när en storm närmar sig och Haleys pappa har slutat svara telefon. Hon bestämmer sig för att gå emot alla säkerhetsföreskrifter och köra genom ovädret hem till pappans hus, där hon hittar honom skadad och avsvimmad i källaren, redo att bli lunch till ett gäng hungriga alligatorer. En härligt klaustrofobisk thriller kickar i gång, där Haley måste rädda farsan från ödledjuren samtidigt som källaren fylls med vatten.

Regissören Alejandre Aja gjorde sig ett namn i början av 00-talet och klumpades då ofta ihop med andra regissörer i det så kallade "splat pack", vars skräckfilmer fick det grova epitetet "tortyrporr". Aja gjorde en smärre succé med den extremvåldsamma slasherdebuten "Switchblade romance" (2003) och följde upp med en remake av skräckmästaren Wes Cravens "The hills have eyes" (2005), om kärnvapenmuterade mördarfreaks som förföljde semestrare i Nevadaöknen.

Aja har inte riktigt hittat formen igen, men "Crawl" är en habil, om än konventionell, comeback. Den franske regissören låter lustfyllt bifigurer slitas i stycken på löpande band av de köttätande ödlorna. Våldet är splattrigt och hotet spännande, men Aja har samtidigt en distanserad lekfullhet i berättandet som låter publiken veta att vi inte behöver ta allt på för stort allvar.

Samspelet mellan Barry Pepper och Kaya Scodelario är trovärdigt, trots den halvklyschiga berättelsen om den frånskilda farsan som reser sig på nio, komplett med referenser till internetdejting. Genom att rymma från alligatorerna lär sig förstås Haley att tro på sig själv, med hjälp av pappans peppande.

Javisst, "Crawl" må vara löjlig men är så pass tajt sammanhållen i den isolerade miljön där hotet hela tiden trappas upp, och den lika koncentrerade far-och-dotter-bondingen, att skräcken blir oemotståndlig i all sin enkelhet. (TT)