Moomsteatern vågar säga ifrån

Teater

Leksaksfångarna. Moomsteatern i regi av Kjell Stjernholm. Spelas 23-26 februari på Konserthuset i Kristianstad.

Man måste våga säga ifrån och inte acceptera det som är fel. Det är budskapet i Moomsteaterns Leksaksfångarna, en familjeföreställning för både barn och vuxna. Pjäsen bygger på Hobans bok Musen och hans barn. Den har bearbetats fritt av teatergruppens konstnärlige ledare Kjell Stjernholm som också står för regi. Musik och sångtext har skrivits av Pekka Lunde som även agerar humla i pjäsen.

Moomsteatern är unik genom sina skådespelarna som är förståndshandikappade. Förra året gjorde de en storsatsning med musikalen Speciells evangelium, i år är formatet mindre men lika professionellt.

Liksom många barnteaterföreställningar handlar Leksaksfångarna om kampen mellan det onda och det goda mellan det som är rätt och det som är fel.

På en soptipp för gamla leksaker härskar den elaka råttan Manny, starkt och välspelat av Per Thörnqvist. Hans slavar är de nötta men charmiga leksakerna som måste leta pizzakanter och plocka äppelskrutt tills de blir helt utmattade. Ingen vågar säga ifrån. De är hunsade av Manny och hans slavdrivar Dino, en gammal leksaksdinosaurie. Om de rymmer blir de isärplockade och kan aldrig mer röra sig. Samtidigt blir Dino, spelad av Ronnie Larsson, kär i den vackra fjärilen Esmeralda (Nina Steiffert). Leksaker har också känslor, får vi reda på. Men kärleken dem emellan stöter på problem under Mannys styre. En dag kommer leksaksmössen Micke (Niclas Lendemar) och Mormor (Gunilla Ericsson). De ser hur omänskligt allt är och beslutar sig för att göra något åt saken. De blir berättelsens okrönta hjältar och som de flesta sagor slutar det lyckligt.

Scenen är fantasifullt uppbyggd med en rutschbana och små gångar som skådespelarna kryper in och ut från. Kostymerna är färgglada och tilldragande, coolast är Dino vars gröna dinosauriekropp reser sig över alla andra. Sköldpaddorna Leo och Raffe, det vill säga Luis de la Plaza och Pierre Björkman, är en fröjd att se. De är friska fläktar som slukar i sig pizza och gör komiska karaterörelser. Prutten (Muhammed Özgül) är festlig med sina speciella resurser bestående av en odör som han använder sig av när det kniper. Bläckis (Klas Malmberg) är en annan rolig figur som mycket skämtsamt och övertygande spelar rollen som en fjollig och exhibitionistisk bläckfisk.

Moomsteatern spelar med stor inlevelse och glädje. De har glimten i ögat och under föreställningen levereras många pricksäkra skämt. Pjäsen följer ett jämt tempo och sångnumren är glada och medryckande. Leksaksfångarna är en ganska rörande historia. Den är varm och charmig, en berättelse man blir glad av.

Therese Marklund