Två sorters rockfarbror

Publicerad 5 september 2019

Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

En fin grej med Iggy Pop är hur han lyckas vara två sorters rockfarbror samtidigt. Ena stunden sliter han av sig skjortan och vrålar “it’s 1969 baby” och lurar i oss att han är odödlig. I nästa stänger han in sig hemma i Florida och skriver jazzpoesi om sin dödlighet.

“I wanna be free”, förklarar han i första låten. Och musikaliskt låter han friare än på länge. Gitarristen Sarah “Noveller” Lipstate och jazztrumpetaren Leron Thomas bryter ny mark med atmosfäriska ljudlandskap kring Iggys oborstade baryton.

Annons

Samtidigt finns dödsångesten från förra skivan kvar. Den hörs i muttrande svanesången “The dawn” och i den råa inläsningen av Dylan Thomas "Do not go gentle into that good night". Snyggt, men nästan parodiskt mörkt. Kunde han inte sjunga lite mer? Som i vardagsvemodiga “Sonali”. Eller i “Love’s missing”, där en stram punklåt mynnar ut i ett desperat rop efter att bli älskad, som ett sorgligt nytt kapitel av hans gamla “Cry for love”.

Om man inte visste att Iggy är odödlig kunde man tro att det snart är slut.