Hon gör upp med bilden av Selma

Anna-Karin Palm är främst känd för romaner som “Målarens döttrar” och “Snöängel”. När hon nu gör debut som biografiförfattare handlar det om en kollega som har betytt mycket för henne, Selma Lagerlöf, Nobelpristagaren och akademiledamoten som var både Palms mors och farmors favoritförfattare.

– Personligen kände jag mig väldigt hemma i hennes böcker. Min mor är från en ganska stor, bullrig släkt i Hälsingland, det spelas och det dansas, det berättas historier och det dricks lite för mycket ibland. Hela den här stämningen som finns hos Selma Lagerlöf var hemtam för mig.

– Plus att jag gått i Waldorfskola där man de första åren badas i sagor, sägner och legender, säger hon på telefon från just Hälsingland där hon och maken numera bor i föräldrahemmet där Anna-Karin tillbringade varje skollov.

Selma Lagerlöf, sagotanten. Det är den begränsade bild många i dag har av Nobelpristagaren, tror Anna-Karin Palm.

– Många förknippar henne med bilden på tjugolappen – en tant med en jättestor hatt. Som skrev sagor. Den bilden tror jag är enormt stark och den har jag velat göra upp med.

Ambitionen var att försöka förstå Lagerlöf inifrån, utan att bli kletig eller privat, säger hon. I “Jag vill sätta världen i rörelse” möter vi en kvinna med enastående självförtroende, övertygad om att hon en dag skulle bli Sveriges främsta författare.

– Jag slogs av den här otroliga drivkraften och målmedvetenheten, att hon så konsekvent sätter skrivandet i centrum i sitt liv.

Selma Lagerlöf hade tydliga visioner och bröt med det realistiska berättande som hade dominerat 1880-talet, fortsätter Anna-Karin Palm.

– Hon för in fantasi och romantik och en närvarande berättare som tilltalar läsarna. Hon blandar högt och lågt. “Gösta Berlings saga” är nog en av de djärvaste böcker som skrivits på svenska. Så där som kanske bara en debutroman kan vara när man banar ny väg och ännu inte har den där lilla figuren på axeln som säger vad etablissemanget tycker.

Vi får också ta del av författarens kärleksfulla korrespondens med nära väninnor. En del av dem, som den sorgemärkta Sophie Elkan, hade hon även kärleksrelation med.

– Vänskapsrelationer mellan kvinnor kunde vara intima, de kunde leva tillsammans, ta fosterbarn tillsammans. Det var helt accepterat, kanske för att man trodde att de inte hade någon sexualitet om den inte “väckts” av en man. De kunde flyga under radarn ganska länge.

I vilken utsträckning den fysiska kärleken utforskades mellan Selma och Sophie är svårt att säga. Det talas om kyssar och smek i breven men den fysiska dragningen benämndes även som “ogräset”.

– Saker förändrades, mycket genom läkarvetenskapen som började studera sexologi och blev besatt av att dela upp allt i kategorier och förklara vad som var sunt och osunt, säger Anna-Karin Palm.

Anna-Karin Palm gästar snart Kulturveckan i Sunne och presenterar då boken på Mårbacka. Selma Lagerlöf växte upp på gården, familjen förlorade den senare när hennes bror kom på obestånd och tvingades sälja.

– Att förlora Mårbacka var en sorg men nog också en befrielse. Hon kunde skapa om sig själv. Med gården försvann hela den barndomsvärld som den förknippades med och då blev det ännu viktigare för henne att berätta utifrån platsen på något sätt. Jag tror att den för henne är både en konkret plats där hon växt upp och trivdes på många sätt, och en plats som blev en inre, mytologisk plats starkt förknippad med inspiration.

När Lagerlöfs författarskap gjort henne förmögen köpte hon tillbaka gården och bosatte sig där.

– Det var en oerhörd revansch när hon kunde köpa tillbaka Mårbacka och klara av det som männen i hennes familj hade slarvat bort. Hon kunde återupprätta familjens heder och anseende i trakten.

Selma Lagerlöf blev kritikerhyllad Nobelpristagare men hon var också en framgång kommersiellt.

– Hon uppskattades av etablissemanget men älskades även av vanliga läsare i alla möjliga samhällsklasser. Det var ganska ovanligt på den tiden tror jag.

TT: Hur lyckades hon med det?

– Jag är själv författare så det kan man ju grubbla över. Men jag tror att hon var väldigt trogen sin inre vision om vad hon ville göra. Hon säger från början att hon vill skriva så att hon kan läsas även av det arbetande folket, präster och gamla tanter. Alla. Att hon lyckades tror jag har att göra med att hon går så djupt in i sig själv och är så modig och ärlig i det hon hittar där. Och hon är en rasande skicklig författare.