SD lever på nostalgin
Borde de andra partierna gått på ännu hårdare mot rasismen? Borde de kanske ha tagit upp invandringen och fokuserat mer på de problem som av vissa anses komma från den?
Kanske är de 13 procent i landet som röstat på Sverigedemokraterna verkligen rasister på riktigt. I så fall är ökningen en markering mot att de traditionella partierna har blivit mindre rasistiska och att de med sverigedemokratiska sympatier inte längre känner sig hemma.
Handlar det bara om invandringsfrågan är det kanske inte en stor förlust för partierna som, SD undantagna, de senaste mandatperioderna har arbetat mer för öppenhet än någonsin tidigare.
Gissningsvis handlar Sverigedemokraternas ökning om något annat än rasism. I nordöstra Skåne blev partiet näst störst, och i hela regionen kommer partiet göra det svårt för höger-vänster-blocken att hitta hållbara majoriteter.
Problemet är knappast att man talat för lite om rasism eller om invandring, utan att man har talat för lite om vad man vill göra med sin politiska makt. När invandring kommit på tal har det handlat om pengar, att det är lönsamt för Sverige, om man skall få tigga, eller vem som är ansvarig för vem. Ingen har vågat berätta om hur man bygger hållbara system med öppna gränser eller vilka visioner man har för att motverka segregation.
Utan några svar eller alternativ är det kanske inte så konstigt att man vänder sig till ett parti som förespråkar en tillbakagång mot ökad nationalism.
Samtidigt tävlade storstadsakademiker om vem som var mest emot rasismen och vänstern polariserade mot Alliansen genom att måla upp en bild av ett Sverige i djup kris och med en välfärd som gått i kras.
Förr kunde man vinna val med att lova en höjning av barnbidraget eller en sänkning av bensinskatten. Det är bra att de rena plånbokslöftena blivit allt sällsyntare i valrörelser, men de har ersatts med en torr pragmatism och smutskastning mellan blocken snarare än politiker och partier som berättar om sina visioner och vad de faktiskt vill göra med sin makt. Det har blivit viktigare att en politiker betalat TV-avgiften hela livet än att personen i fråga vill bygga en bättre värld.
När det inte finns några framtidsvisioner i politiken är det inte konstigt att människor blir nostalgiska och längtar tillbaka till hur det en gång var. Det är den bilden Sverigedemokraterna marknadsför, och det är en bild många har valt att ta till sig.
De kommande fyra åren är det resterande partiers ansvar att visa på framtidstro och hur landet kan bli bättre. När det blir intressantare att titta framåt i stället för bakåt har Sverigedemokraterna inte längre någon chans.
Johanna Nylander är fristående skribent och arbetar till vardags på Dataspelsbranschen med samhällsanalys
