Ingen ordning i svensk politik

Arvid Fredborg (1915 – 1996) var en konservativ publicist som blev mest känd för sin bok Bakom stålvallen (1943). Fredborg hade varit Svenska Dagbladets Tysklandskorrespondent och gav i detta verk en inträngande bild av Hitlers diktatur.

År 1985 publicerade Fredborg den självbiografiska boken Destination Berlin, där han beskriver bakgrunden till sitt samhällsengagemang. Vändpunkten i hans liv kom redan 1925 och utgjordes av den socialdemokratiske statsministern Rickard Sandlers beslut om nedrustning av det svenska försvaret. För den unge Arvid var det en chock:

"Jag grät vid läsningen om riksdagsbeslutet. Min far försökte förklara för nioåringen att han först längre fram skulle kunna förstå att det inte rörde sig om ett landsförräderi utan endast om utslag av kortsynthet, dumhet och ideologisk förblindelse."

Efter detta började Fredborg att intensivt intressera sig för politik. En stark tro på försvaret skulle vara en viktig del av hans åskådning resten av livet.

Scenen med den gråtande nioåringen säger någonting om vilka känslor för försvaret som vid denna tid fanns inom högern. Inom arbetarrörelsen fanns en helt annan inställning. Fram till 1930-talet ansåg stora delar av socialdemokraterna att något försvar inte behövdes. Överklassens stat var inte värd att försvara.

Också sedan moderaterna lämnat det mesta av den gamla konservatismen fortsatte de att vara Sveriges mest försvarsvänliga parti. Under den förra moderatledda regeringen 1991 – 94 hette försvarsministern Anders Björck (m). Trots att Sverige då hade drabbats av efterkrigstidens värsta lågkonjunktur behövde han inte genomföra någon nedrustning.

Mot denna bakgrund är den senaste tidens tumult kring den svenska försvarspolitiken särskilt anmärkningsvärd. Avgående försvarsministern Mikael Odenberg (m) jämförde själv det som nu händer med 1925 års beslut. Men i dag är det moderata ministrar som genomför nedrustningen medan socialdemokraterna hävdar att försvaret inte skall styras av finansministern.

Det är inte bara försvarsdebatten som kan göra mig förundrad. Nyligen gick folkpartiet ut och krävde besked om när värnskatten skall avskaffas. Förslaget avvisades av finansminister Anders Borg (m).

När jag växte upp visste man var man hade de olika borgerliga partierna. Moderaterna var partiet som värnade om ett starkt försvar, ville ha stora skattesänkningar och förändrad arbetsrätt. Den som önskade en generös flyktingpolitik och lite lagom skattesänkningar borde rösta på folkpartiet. Den som gillade jordbrukssubventioner, avskydde kärnkraft och inte visste om EU var bra eller dåligt kunde stödja centern. Men nu är det, för att travestera den gamle kommunistledaren CH Hermansson, ingen djävla ordning i svensk politik längre.

Ur ett allmänborgerligt perspektiv kan dagens mer pragmatiska inställning hos partierna välkomnas. Det borgerliga blocket är mer enat än tidigare. Ingen borgerlig partiledare är lika vänstervriden som Olof Johansson (c) och Bengt Westerberg (fp) eller lika högervriden som Bo Lundgren (m).

Men det finns också en baksida av pragmatismen. Det blir svårare för väljarna att ta ställning. Om partierna endast framstår som röstmaximerande organisationer utan ideologiska rötter kommer det medborgerliga engagemanget alltmer att minska.

David Andersson