Gienia Johannesson satt fem år i koncentrationsläger

Gienia är uppvuxen i den lilla byn Glew utanför polska Krakow. När hon var 20 år gammal, i januari 1940, fängslades hon för att ha hjälpt sina judiska grannar.

Hon flyttades sedan mellan olika koncentrationsläger där hon tvingades leva i mer än fem år, och genomgick under den tiden saker som hon än idag har mycket svårt för att prata om.

Och det är inte bara det intatuerade numret på armen som påminner om tiden i koncentrationslägren. När hon i veckan berättade för elever på Göingeskolan om hur det var syntes det att hon fortfarande har men från den tiden.

– Varje gång jag berättar om detta är det lika jobbigt. Men det värsta är när jag kommer hem till min lägenhet igen. Då kommer alla känslorna tillbaka. Det känns som jag missat fem år av mitt liv som jag aldrig kommer att kunna få tillbaka, säger Gienia som lärt sig att uppskatta de små sakerna i livet.

– Att äta skalad potatis har fortfarande ett stort värde för mig. Det var något man längtade efter hela tiden och vi fick ofta slåss om maten, säger Gienia. Men det var inte ofta de fick sådan "lyx". Lyckades man få tag på potatisskal kunde man vara lycklig.

– När man tänker tillbaka på vad man åt är det så att det vänder sig i magen.

Men trots allt hemskt som hände har hon inget emot det tyska folket.

– Jag hatar inte dem, men varje gång jag hör det tyska språket blir jag rädd och jag skulle aldrig kunna åka tillbaka dit. Den 24 april 1945 är en dag som Gienia aldrig kommer att glömma. Det var då hon befriades från fångenskapen.

Hon var 24 år gammal och fördes först med tåg till Danmark.

– Vi fick trängas i godsvagnar och stannade flera gånger för att föra bort de som dött under resan.

I drygt fem år satt Gienia Johannesson i koncentrationsläger. För 20:e året berättar hon nu om sin tid i Auschwitz för niorna på Göingeskolan.

Resan tog elva dagar på det sönderbombade spåret, men till sist kom de fram till Danmark där folket dansade och viftade med danska flaggor eftersom de precis blivit fria. Gienia som inte visste vart hon var på väg trodde först att hon kommit till Polen när hon såg de röd och vita flaggorna.

Gienia och de andra förstod efter ett tag att de var säkra i Danmark. Därför kom det som en chock för dem när de såg den uniformerade personalen från Röda korset.

– Vi var rädda för alla som bar uniform och trodde att vi skulle tillbaka till koncentrationslägren. När färjan lämnade hamnen hörde man hur folk hoppade i vattnet. När de vid ankomsten till Sverige skulle tvättas på badhuset i Malmö spred sig skräcken.

– När vi såg duscharna trodde vi att det var en gaskammare och att vi skulle avrättas. Det var ju precis så gaskamrarna såg ut.

Men med tiden förstod de att de kunde vara säkra även i Sverige. Och här har hon nu bott sedan dess, men har gjort ett 20-tal resor med insamlade kläder till sitt hemland.

På förfrågan började hon sedan berätta om sina upplevelser för elever på skolorna i Åhus. Och sedan dess har fler och fler hört av sig och velat ta del av vad Gienia har att berätta. – Det var två flickor som saboterade raketer på en av fabrikerna jag arbetade på. När man kom på dem hängdes de offentligt inför hela lägret. Det sista de sa då var att "om någon överlever detta, så berätta vad som hänt", säger Gienia.

Hon har nu åkt runt på olika skolor i 25 år och varit på Göingeskolan de senaste 20 åren. Men frågan är hur mycket längre hon orkar fortsätta.

Gienia har nu hunnit bli 83 år gammal och har bland annat problem med knäna.

– Vi får se hur länge jag fortsätter. Men så länge jag orkar och någon vill lyssna kommer jag att fortsätta, säger hon.

Carl Johan Bjäreborn

044-18 55 00

nyheter@kristianstadsbladet.se