"Fifty-fifty att jag stannar"

Det är ett evigt höstmörker. Bara den röda KDFF-bilen och löven på marken ger färg åt en ganska dyster Vilans IP. Antonia Göransson kommer gående i en svart jacka och lurar i öronen. Det är inte alls en särskilt talande bild. 19-åringen från Malmö är ju den färgstarka tjejen som lyft KDFF från nedflyttningshotet och gett hemmapubliken finter den inte sett sedan Marta var på besök.

Så man kan ju undra:

Vad har hänt med Antonia Göransson? Varför är du så bra helt plötsligt?

– Det frågar alla, varför man blivit så bra. Men jag har fått chansen på min position som yttermittfältare, så enkelt är det. Jag kommer från en av Sveriges bästa och mest professionella klubbar LdB Malmö. Då ska det egentligen inte finnas några tvivel om att man ska vara med i en startelva här. Och det säger jag inte för att vara kaxig.

Är du inte kaxig då?

– Nej, jag gillar inte divor.

Men man kan väl vara kaxig utan att vara en diva?

– Jo, men ödmjukhet varar längst, säger Antonia och skiner upp.

I den senaste matchenvar Antonia Göransson sitt numera vanliga jag. Hon sprang, fintade och var ett ständigt hot mot Hammarbys backlinje. Ett tag hade hon en egen liten show för publiken nere på sin vänsterkant.

Det var finter man inte sett här på ett tag.

– Ha ha, ja, det var världsklass, ler hon.

Men sen ibland såg du lite uppgiven, nästan ledsen ut.

– Ja, men det är för jag har så höga krav på mig själv och tänker så mycket. Alla säger till mig att jag inte ska tänka hela tiden, jag spelar som bäst då.

Du är en färgklick på planen. Hur är du utanför?

– Det får du nog fråga andra om, säger Antonia och sneglar mot Dafina Memedov som sitter några stolar bort.

En skojare?

– Ha ha, det ligger väl kanske lite i det.

Antonia Göransson har aldrig sett ett bättre KDFF än det lag som spelar fotboll just nu. Samtidigt är säsongen nästan slut och det tog ett bra tag innan poängen började trilla in. Den historiskt usla starten med tio raka förluster höll på att bli väldigt ödestiger.

– Det tog ett tag för "Beta" (tränaren Elisabet Gunnarsdottir) att lära känna laget. Och det höll ju på att kosta oss den här säsongen.

Fotograf Peter Åklundhkommer och stör intervjun och när han är klar med sina bilder är Antonia Göransson nästan lite oroande sprallig.

– Är vi klara nu?, frågar hon ivrigt.

Nej, det hade jag väl inte tänkt. Gillar du inte att bli intervjuad?

– Nej, inte särskilt, säger hon, fast med en artig glimt i ögat.

Jaså, varför inte då?

– Nej, det är tråkigt bara, svarar hon.

Så vad gör man när en intervju håller på att krascha sönder och samman? Man börjar prata om den enda saken i världen som alla människor gillar – pengar. I det här fallet pengar som inte finns.

Spelarna själva säger sig inte diskutera saken alls internt, men med tanke på att det rör sig om mer än några hundralappar i månaden är det klart att det börjar bli tomt i plånboken.

– Men jag klarar mig. Det är tur att man har förlädrar, säger Antonia.

Ni spelare snackar ju inte så mycket om det säger ni. Men vad tycker du om hela situationen som blivit?

– Det är kanske lite dåligt att man inte räknat mer noggrant på det här tidigare, med löner och så.

Snackar ni mycket löner, vad den ena har jämfört med den andra?

– Det är klart, det kanske kommer upp då och då, man är ju nyfiken, ler hon.

– Ibland kan man ju undra: "Hur kan hon ha så mycket i lön, hon är ju inte bättre än mig".

Antonia Göranssonkom till KDFF förra säsongen från ett Malmö där hon inte riktigt fick plats. Dessutom hjälpte det inte att hon och tränaren Jörgen Pettersson inte var de bästa av vänner.

– Jag tyckte väl inte att han satsade så mycket på klubbens ungdomar. Men jag var 17 år, hade väl inte så mycket tålamod och var lite gnällig. Det tar jag på mig, men nu har man mognat lite, ler Antonia.

Din egen framtid då, stannar du i KDFF?

– Just nu är det väl fifty-fifty om jag ska vara ärlig. Kanske skulle man välja en mer proffesionell klubb med bättre ekonomi. Pengar spelar stor roll så klart. Men det som är positivt här i KDFF är att man känner en trygghet i laget och med "Beta" som tränare.

Direktör Thomas Mårtensson har öst beröm över Antonia Göransson och hoppas så klart att supertalangen väljer att förlänga sitt utgående kontrakt. Men att inga spelarlöner betalas ut gör förstås den processen lite svårare.

– Nu vet man ju ingenting om klubben och framtiden. Men det är klart, är man inte så pengakåt skulle man kanske stanna ett år till.

– Det kanske hade varit det bästa för mig, erkänner hon.

Men är det några klubbar som kontaktat dig?

– Det är nog inget jag vill gå ut med i en tidning. Men det finns väl kanske risk att man själv hör sig för.

Jaså, det funkar så?

– Alla vägar är ju öppna, men jag har inte gjort det än så länge.

Honär redanstjärna i U23-landslaget, men hoppas snart att få chansen i A-landslaget.

– Men säger jag att jag spelar i landslaget om en månad så börjar ni väl jaga mig då om jag nu inte skulle vara med, ler hon.

– Men jag tycker att jag är bra nog och förtjänar en plats.

Jag vet att du drömmer om att bli proffs. Är det USA som gäller i så fall?

– Det är ju en dröm. Damallsvenskan? Det känns som att det mer och mer blir lite halvdana lag. Nu kommer Tyresö och Jitex upp, det känns som att Linköping är rätt överlägsna. LdB och Umeå har ju tappat jättemycket.

Förbundskapten Dennerby då, gillar du honom?

– Ja, honom gillar jag. Han satsar på unga spelare, ler Antonia.