Höga toppar och djupa dalar – så blev IFK ett av Europas bästa klubblag

Det tog bara 36 sekunder, sedan hade Christian O‘Sullivan smällt in IFK Kristianstads första Champions League-mål i historien. Några minuter senare hade även Kristian Björnsen och Iman Jamali skjutit in sig och gett IFK en stor ledning mot den danska mästaren Kolding.

Det var i september 2015 och IFK hade på allvar klivit in i Europas finrum. Några månader tidigare, efter SM-guldet och Markus Olssons sista fenomenala föreställning i klubben, hade den dåvarande ordföranden Jonas Arvidsson hintat om en ny vision: IFK Kristianstad skulle bli Nordens bästa handbollsklubb 2018.

Senare under sommaren tog Johan Cosmo över klubban och efter att IFK besegrat Kolding med 33–26 hemma i Kristianstad Arena var man plötsligt där. Man hade besegrat den danska mästaren i Champions League. Man var bäst i Norden. Åtminstone sett till resultaten.

4 168 åskådare fanns på plats under den historiska premiärmatchen. Just den stora hemmapubliken var också en av anledningarna till att IFK fått en plats i de prestigefyllda toppgrupperna tillsammans med de riktigt stora lagen i Europa. I samma grupp fanns bland andra Barcelona, Vardar och Rhein-Neckar Löwen.

Men att det ”bara” kom en bit över 4 000 åskådare var i mångas ögon en besvikelse. En vecka tidigare hade det kommit 4 900 till elitseriepremiären mot HK Drott och bland de kritiska rösterna fanns bland andra Kristianstadsbladets sportchef Patric Nilsson.

”Ni som valde Idol får skylla er själva” var rubriken till krönikan i tidningen dagen efter.

Samtidigt väckte premiärsegern nya drömmar. IFK hade själva dragit ner förväntningarna och hävdade inför gruppspelet att varje inspelad poäng skulle vara en skräll. Nu var det inte bara resultatet mot Kolding som ändrade den uppfattningen. Sättet man spelade på – med ett rasande högt tempo – kunde överraska fler lag. Och med spelare som Iman Jamali, Kristian Björnsen, Anton Lindskog, Fredric Pettersson, Jerry Tollbring, Andreas Cederholm, Christian O‘Sullivan och Nebojsa Simic fanns det talang så det räckte och blev över.

Hade IFK underskattat sig själva? Skulle det rentav vara möjligt att ta sig vidare från gruppen?

Av bara farten åkte IFK till Barcelona och lyckades så när snuva den spanska jätten på poäng. Det blev visserligen förlust med 32–34 – men om inte segern mot Kolding räckte så var handbollspubliken i alla fall underrättad vid det här laget: IFK var att räkna med även i Europa.

I nästa hemmamatch mot Vardar hade publiken fattat grejen. 4 946 åskådare var på plats och fick se Jerry Tollbring och Andreas Cederholm bli hemmalagets bästa målskyttar. Men någon seger blev det inte. Nästa tvåpoängare kom i stället i hemmamatchen mot Rhein-Neckar Löwen. Tyskarna, med Kim Ekdahl du Rietz i spetsen, blev både överraskade och ifrånsprungna när IFK:s tornadohandboll fortsatte att ge resultat. Redan i paus var ställningen 20–12 och matchen var avgjord.

– Det är en av de sämsta insatserna jag har sett det här laget göra. Vi blev totalt sönderlöpta. Vår första halvlek var katastrofal och att släppa in 20 mål på 30 minuter vet jag inte när jag var med om senast, suckade Ekdahl du Rietz på presskonferensen efter matchen.

Redan innan halva gruppspelet var färdigspelat hade IFK alltså hotat Barcelona och kört över både Kolding och Rhein-Neckar Löwen. Vägen mot en sensationell åttondelsfinal låg vidöppen.

Problemet? Det blev bara en enda seger till – mot Kolding borta i den sista matchen. Och då var chanserna till slutspel redan borta.

Med fyra omgångar kvar gav man förvisso sig själva chansen tack vare ett oavgjort resultat hemma mot den blivande slutsegraren Kielce. Totalt blev det 70 mål på 60 minuter och 35–35 efter att Nebojsa Simic räddat en straff av normalt säkre Tobias Reichmann i sista sekunden. Men poängen där var bara konstgjord andning. I praktiken var det i matcherna mot Montpellier som slutspelschanserna försvann.

IFK besegrade alltså Kolding och Rhein-Neckar Löwen och tog poäng av Kielce. Men när tränaren Ola Lindgren minns den första Champions League-säsongen är det just matcherna mot fransmännen som etsat sig fast. Inte minst hemmamötet.

– Vi har haft möjligheten att ta oss vidare varje år, men inte vunnit rätt matcher. Vi hade ju ett dubbelmöte med Montpellier där vi förlorade båda matcherna. På hemmaplan ledde vi med tre och de hade en dubbelutvisning när vi tappade matchen, säger han.

Ska man hitta några enskilda minuter som sänkte IFK den första säsongen var det just de här. I slutet av matchen spelade IFK med två man mer i nästan en minut, men tappade ändå en tremålsledning. Montpellier kunde vända 23–26 till 27–26 och till slut vinna med 30–29.

IFK slutade på samma poäng som Montpellier, men åkte ut på sämre inbördes möten. Efter säsongen försvann Iman Jamali till Vitryssland, Kristian Björnsen och Christian O‘Sullivan till Tyskland och polarna Fredric Pettersson och Andreas Cederholm till Frankrike. Innan stjärnsamlingen lämnade körde man dock över Alingsås i SM-finalen och såg till att det nya IFK fick chansen i Champions League på nytt.

Den här gången jublades det inte direkt när lottningen kom. För att fylla arenan i Champions League hoppades IFK på publikdragande lag som Paris, Barcelona, Veszprem, Kiel eller Flensburg. Men i stället lottades man återigen mot Vardar, Kielce, Pick Szeged och Rhein-Neckar Löwen. Lag som på pappret höll samma klass, men inte alls hade samma kommersiella dragningskraft.

Dessutom skulle man kriga med svårspelade och hemmastarka lag som Meshkov Brest, Zagreb och Celje om den där sjätteplatsen som skulle innebära åttondelsfinal.

Lägg då till att IFK tvingats bygga ett helt nytt lag med oprövade kort som Philip Henningsson, Mario Lipovac, Arnar Freyr Arnarsson och Stig-Tore Moen Nilsen. Och i stället för Iman Jamali hade man plockat in en viss Alexander Tatarintsev som förväntad storskytt.

Högstanivån från premiäråret i Champions League var lägre, men trots det vann IFK stort hemma mot Zagreb. Man var nära att ta poäng av Rhein-Neckar Löwen på bortaplan efter att tyskarna spelat av mer än en minut i sitt sista anfall. Mot huvudmotståndarna Celje och Meshkov Brest blev det bara oavgjort på hemmaplan, men när man i stället besegrade Celje på bortaplan väcktes återigen hoppet om att ta sig vidare. Precis som det här året krävdes i så fall seger borta mot Zagreb.

Men det blev förlust. Och efter 23–26 gnyddes det om felaktiga domslut, men till syvende och sist var IFK inte redo för det som krävdes för att besegra ett rutinerat Zagreb i Zagreb. Undertecknad skrev efter matchen att det skulle krävas "ett gudomligt ingripande” om IFK skulle ta sig vidare från Champions League-gruppen. Plötsligt behövde man vinna mot b-å-d-e regerande mästaren Kielce och den blivande mästaren Vardar.

– Har man tagit en poäng hemma mot Kielce kan man ta två, sa en ovanligt optimistisk Ola Lindgren efter förlusten i Zagreb.

Och visst, han hade en poäng – och IFK tog mycket riktigt två. Nebojsa Simic stängde butiken fullständigt, IFK vann med 29–25 och gav sig själva chansen inför den sista bortamatchen mot Vardar.

– Oj, oj, oj, sa Simic när han berättade om sin egen insats.

– Det var min bästa Champions League-match. Att rädda så många frilägen, straffar och kontringslägen på slutet när de försöker komma ifatt och räddningarna blir så avgörande.

Återigen var alltså IFK nära att ta sig vidare. Trots förlusten i den sista matchen tog man fler poäng än föregående år, men hamnade ändå sist i gruppen. Och efter två säsonger i Champions League hade man inte bara gett sig själva europeisk rutin, man hade också satt sig i respekt utanför Sveriges gränser.

– Är man med och slåss om det får man också en annan respekt från domarna. När man är helt ny får man en hel del lärodomslut emot sig. Jag tycker att domarna har lärt sig att IFK är med och att vi gör bra ifrån oss. Även om det inte ska vara så är det ändå en liten del i framgången att vi fått den här respekten av domarna, säger Ola Lindgren.

Om lagets högstanivå sjönk inför den andra säsongen i Champions League rådde det inga tvivel om att lägstanivån sjönk ännu mer inför år tre. Jerry Tollbring och Nebojsa Simic lämnade laget och med dem matchavgörande insatser som räddat IFK vid ett flertal tillfällen.

Den här säsongen var det återigen tydligt: Zagreb och Wisla Plock var lagen man skulle ha bakom sig. Och trots att man åkte på flera rejäla smällar och till slut hade den sämsta målskillnaden i hela Champions League gjorde man något som Ola Lindgren efterlyst. Man vann rätt matcher.

Förutom hemmasegern mot Pick Szeged kom alla poäng i mötena med just Zagreb och Plock.

– Vi hade verkligen full utdelning. Det var som med Sverige i EM, man kanske inte spelade lysande alltid, men man vann rätt matcher, säger Ola Lindgren.

IFK spelade oavgjort hemma mot Wisla Plock och vann borta. Och med ett kryss med sig från hemmamatchen mot Zagreb hängde allt på den sista bortamatchen.

Såväl klubbchefen Nikolas Larsson som tränaren Ola Lindgren hade haft synpunkter på att en okänd moldavisk domarduo tilldelats den helt avgörande matchen. Man var rädd att Arena Zagreb skulle fyllas av 15 000 galna hemmasupportrar och satte ett frågetecken på hur såväl IFK som domarna skulle klara av det.

I verkligheten kom det bara knappt 6 000 åskådare samtidigt som domarna var oklanderliga. Och efter 10–10 i paus var det klasskillnad i andra halvlek. Tim Sörensen – som två år tidigare ersatt den lysande Kristian Björnsen – gjorde nio mål i en match som IFK vann oväntat enkelt.

Drömmen som föddes tre år tidigare efter storsegern mot Kolding hade plötsligt blivit sann. IFK hade egentligen ett sämre lag än 2015, man spelade inte lika bra och motståndarna blev inte längre överraskade av lagets snabba handboll. Man hade ingen Simic som spikade igen i målet eller Tollbring som trollade in bollar från omöjliga vinklar. Iman Jamalis enkla mål var sedan länge borta och varken Fredric Petterssons styrka eller Kristian Björnsens energi hade ersatts av något annat.

Men plötsligt tillhör IFK alltså de 16 bästa lagen i Europa. I världen. Hur kunde det bli så här?

– Det är klart att jag är överraskad. Simic och Tollbring vann många poäng åt oss nästan på egen hand, men på något sätt har vi kompenserat det med annat. Samtidigt har vi haft lite flyt med vilka tidpunkter vi har mött Zagreb och Plock. Zagreb blev lite brandskattat under våren och Plock var ur form när vi mötte dem, summerar Ola Lindgren blygsamt.

Fortfarande är det inget annat nordiskt lag som har tagit sig längre än till en åttondelsfinal sedan Jonas Arvidsson och Johan Cosmo klubbade igenom målsättningen att IFK skulle bli Nordens bästa handbollsklubb 2018.

IFK var där redan 2015 – och tre år senare är man kvar på tronen.

Realistiskt är det ingen som tror att det ska räcka ännu längre. Men redan efter segern mot Kolding för tre år sedan fanns det vissa som bar på en annan dröm. Anders Nissen, styrelsemedlem i Handbollslandslaget AB med starka kopplingar till Kristianstad, siade då om framtiden när han pratade med Kristianstadsbladets sportchef.

– Patric, det här blir Final Four!