Lyckligaste bandet på festivalen

Den korta meningen är en ganska träffande beskrivning av Anvils karriär. För Anvil har tveklöst fått smaka på och formats av musikbranschens motsvarighet till skärselden.

De var nära att slå igenom i början av 80-talet, när de influerade thrashvågen med sina dubbla baskaggar och snabba, hårda riff. Sedan satte kontraktsstrul och annat stopp för bandet tillräckligt länge för att de skulle bli omsprungna och bortglömda. Men sångaren Lips och trummisen Robb Reiner höll fast vid sina pistoler, fortsatte kämpa och släppa skivor på allt mindre bolag.

Nu, i elfte timmen, har de äntligen blivt återupptäckta och nått ut till en ny publik, tack vare Sacha Gervasis fina rockumentär "The story of Anvil".

Och när de nu återkommer till Sweden Rock – de gjorde en dagspelning här 2006 – har de klättrat upp till kvällskonsert och tas emot av en månghövdad, entusiastisk publik.

Sen är trion Lips, Reiner och basisten Glenn Five kanske inte bäst på festivalen. Det blir ibland både otajt i samspelet och sprucket i sången, inte minst för att 54-åringen Lips försöker göra så många saker samtidigt. Han spelar med dildo på gitarren, struttar runt på scenen, lirar solon och pratar med publiken genom gitarrmicken, samtidigt som kompet kräver ganska avancerat riffande.

Men Anvil gör ändå den vackraste spelningen. Därför att de är så lyckliga över erkännandet och värmen från publiken att glädjen riktigt lyser ur ögonen. Och för att frontmannen Lips är en underbart härlig frontman som bjuder på sig själv och försöker krama hela publiken med sin tacksamhet. Det lyckas.

När sista tonen klingat ut går åskådarna därifrån med stuns i stegen och breda leenden på läpparna, efter ett riktigt glädjepiller till konsert.

Vackert.