Finansminister Magdalena Andersson (S) lade på måndagen fram en rödgrön budgetproposition som omsluter svindlande 1 200 miljarder kronor. Det är den mest expansiva statsbudgeten någonsin, förutom det infernaliska pandemiåret 2021. Hon kostar på sig ett reformutrymme på hela 74 miljarder kronor.

Detaljerna om hur de ska konsumeras har vi skattebetalare som finansierar hela kalaset fått presenterade för oss på ett otal presskonferenser under de senaste veckorna. Det blir mer bredband, bidrag till elbilar, trygghetspension, stöd till funktionshindrade och så vidare.

Den sist presenterade utgiften på fem miljarder kronor ska gå till vården, bland annat för att finansiera arbetet med att operera bort de långa köerna. Bara 51 procent får nu specialistvård inom de lagstadgade 90 dagarna.

Men den röda tråden och de tydliga prioriteringarna saknas.

När man går igenom tabellverket framgår det att statsbudgeten rymmer många olika utgifter. Ett axplock: Ett försvar för 77 miljarder kronor. Ett rättsväsende för 62 miljarder. Internationellt bistånd för 52 miljarder. Studiebidrag för 28 miljarder och migration för 8 miljarder.

Mycket handlar om offentlig konsumtion, det vill säga att vi använder upp pengarna. Men Sverige lider av i synnerhet två strukturella problem som avgör utsikterna för såväl gott välstånd som god välfärd på sikt. Det är dels den höga arbetslösheten och dels den eftersatta infrastrukturen och energiförsörjningen.

Drygt 450 000 personer försörjer sig inte själva genom arbete och 190 000 av dem har inte fått något jobb på åratal. Detta är helt ohållbart, både ur ett individuellt, kulturellt och samhällsekonomiskt perspektiv. Den svenska välfärdsstaten bygger på att alla som kan bidrar och får bidrag när livet kör ihop sig under vissa perioder. I dag har Sverige nästan den högsta arbetslösheten i EU.

Förvisso satsar regeringen mer på matchning på arbetsmarknaden i budgeten, men detta är framför allt efter önskemål från Centerpartiet. Det stora greppet att verkligen satsa på utbildning, sänkt skatt på arbete och företagande, regelförenklingar och öppna för lägre ingångslöner saknas. Att inte nyttja allt humankapital i Sverige är omoraliskt och dumt. Detta kommer att stå Sverige dyrt, nu och på längre sikt.

På infrastrukturområdet ser det ännu dystrare ut när man studerar den rödgröna politiken. Miljöpartiet jobbar aktivt för att det ska bli svårare att både flyga och köra bil i framtiden, trots eldrift. Bromma flygplats ska läggas ner innan Arlanda ens har byggts ut och utbyggnaden av laddningssystem för elfordon går för långsamt.

Lägg därtill att den fossilfria kärnkraften misshandlas och elledningarna från norr till söder inte räcker till, varför vi får rekordhöga elpriser i Skåne. Företag vågar och kan inte bygga nya produktionsanläggningar här. De uteblivna investeringarna kommer att bli mycket kostsamma för Sverige.

Statsbudgeten för 2022 används tvärtom som en presentask av Socialdemokraterna och Miljöpartiet för att vinna röster på ultrakort och kort sikt. Först ett försök att få både Vänsterpartiets och Centerpartiets riksdagsledamöter att rösta för budgetpropositionen i kammaren. Sedan för att vinna väljarnas gunst i valet i september om ett knappt år.

Man får hoppas att välinformerade, kloka och långsiktigt tänkande medborgare ser helheten och inte bara smaskar i sig familjeveckan och en ny avdragsrätt för att hyra ut prylar. Bara för att de delas ut på ett nådigt vis i glimrande presentfodral på regeringens presskonferenser är ”satsningarna” inte det bästa sättet att använda de gemensamma resurserna på. Många av reformerna kostar mer än de smakar. För med lägre tillväxt än möjligt, blir vi relativt fattigare i framtiden.

Magdalena Andersson och Miljöpartiet är på tok för dyra i drift. De borde inte få förtroendet att fortsätta styra Sverige.

Sofia Nerbrand är politisk redaktör