Det norska oljedilemmat en besk realitet i Stavanger

Inför stortingsvalet i september krävde 30 norska författare ett totalstopp för vidare oljeborrningsplaner. Förre Österlennorrmannen Knausgård röt till. Gustav Fridolin var i Oslo och eldade på sitt norska systerparti.

Miljöpartiet de Gröna tredubblade också sina mandat i stortinget från blygsamma 1 till 3, men de politiska musklerna är ännu små.

Oljeproduktionen som skapat Norges välstånd har blivit en het potatis och i oljehuvudstaden Stavanger är det norska dilemmat en besk realitet.

– Miljöpartiet de Gröna vill att den norska oljeproduktionen ska vara noll år 2035, säger partiets ordförande i Stavanger, Dag André Kvernstrøm.

Sen tillägger han försiktigtvis att internt i ett parti är det inte alltid full enighet om partiprogrammet. Troligen är han glad över att ett beslut om oljestopp tas på riksnivå och inte lokalt. För Stavangers position är speciell. Här finns Oljedirektoratet, den norska statens myndighet för oljebranschen, offshoretekniska skolan och huvudkontoren för de flesta stora oljebolag. Inklusive det norska Equinor (före detta Statoil).

Stavanger kommun har lagt upp en ambitiös plan för att bli fossilfria. Från 2015 och fram till 2030 ska koldioxidutsläppen ha reducerats med 80 procent. Det är en tuff uppgift även om man 2015 till 2019 minskade utsläppen med cirka 14 procent.

– Ingenting är omöjligt om man bara försöker, säger Dag André Kvernstrøm.

Beslutet togs i november 2018 och det var en majoritet som bestod av sju politiska partier tillsammans med en del enskilda representanter för andra partier som röstade igenom målsättningen. Kommunstyrelsens majoritet leddes då av Höyre, idag av Arbeiderpartiet.

Gabriele Brennhaugen som är rådgivare inom klimat och miljö på Stavanger kommun, och en av dem som lagt upp planen för hur man ska klara målet, säger att hon tror att många politiker triggades av höga målsättningar från andra storstäder som Oslo, Bergen och Trondheim. Norges nationella mål är en 50-procentig minskning av co2-utsläppen till 2030 och att vara näst intill fossilfritt 2050. Från 1990 till 2050 ska utsläppen ha minskat 90-95 procent.

Hur ska man göra då?

Gabriele Brennhaugen pekar på en rad olika åtgärder som tillsammans ska ge stora resultat. Det handlar om att öka kollektivresandet, förenkla för cyklister och gående och vara smarta i stadsplanerandet, till exempel genom att bygga bostäder och arbetsplatser i anslutning till fungerande busslinjer.

– I Stavanger använder man bilen som paraply. Den inställningen vill vi ändra på med bättre kollektivtrafik, säger Dag André Kvernstrøm.

I fjol kom ett nationellt förbud i Norge mot att elda med olja för uppvärmning. 2025 ska försäljningen av bensin- och dieseldrivna fordon upphöra.

Redan idag är antalet elbilar stort i Stavanger som 2019 blev årets elbilshuvudstad i Norge. I fjol var 17 procent av den privata bilparken elbilar.

Bussåkandet har ökat. Från 2018 till 2019 ökade det med 18,5 procent.

Bysykkelen (stadscykeln) är en succé. Elcyklar finns utplacerade i kommunen och kan hyras via en app.

– Vi hade problem med elcyklarnas första generation. Deras motorer var inte tillräckligt kraftiga för att klara studenterna uppför backen till universitetet. Nu är det åtgärdat och cyklandet ökar igen, ler Gabriele Brennhaugen.

Den 1 januari 2020 blev Stavanger storkommun då man slogs samman med Finnöy och Rennesöy kommuner. Kommunen hade redan satt upp sitt klimatmål när förutsättningarna förändrades över en natt.

- Ja, Stavanger blev plötsligt en lantbrukskommun med andra utsläppskällor att ta ställning till. Dessutom fick vi en ökad mängd färjetrafik, berättar Gabriele Brennhaugen.

Det är väg- och sjötrafiken som man kortsiktigt vill lägga mest kraft på. Även kryssningsfartyg som anlöper Stavanger hamn är en källa till utsläpp. Idag tar Stavanger emot imponerande 250 kryssningsfartyg årligen. Siffran vill man minska till 200.

Rederiet Rödne fick kommunens första miljöpris som delades ut i fjol för sitt initiativ med elfärja på turen upp i Lysefjorden till turistattraktionen Preikestolen.

– Nu ska vi ut och informera bönderna om hur de kan lägga solceller på sina ytmässigt stora och för uppgiften perfekta lagårdstak, tillägger hon.

Det är många åtgärder, enkla små gröna tips som hon säger, för att Stavanger ska nå sitt mål och klara omställningen. Gabriele Brennhaugen menar också att oljeindustrin är på tårna och vill satsa på andra energikällor.

– Väldigt mycket är omöjligt tills det plötsligt är möjligt, säger en optimistisk Gabriele Brennhaugen.

Även Dag André Kvernstrøm tror att oljeservicenäringen, som är stor i Stavanger, är beredd att förändra sin produktion. Samtidigt säger han att det är svårt att ställa om en industri som är så fokuserad på sin uppgift. Industrin tacklar inte detta själv.

– Det måste sannolikt till lite press för att det ska hända, säger han.

Han menar också att det är dålig ekonomi för Norge att investera i en fortsatt oljeutvinning. Det är lätt att hitta nya oljefält men det tar ganska lång tid att få en lönsam produktion.

– Dessutom bör rimligen efterfrågan falla märkbart de kommande decennierna, säger han.

Stavanger har klarat omställningar tidigare. Innan oljan hittades var det Skandinaviens sillcentrum med inte mindre än ett 60-tal konservfabriker för sill. Stadsbilden dominerades av höga skorstenar från konservindustrin. Det finns ett Hermetikmuseum som berättar om epoken som tog slut med sillen.

Stavanger är som en jättetanker på väg att ändra kurs. Statoil har släppt oljan i firmanamnet och kallar sig numera Equinor. Oljehuvudstaden ska bli Energihuvudstaden.

Det blir inte lätt.

- Men det går, tror både Dag André Kvernstrøm och Gabriele Brennhaugen.