Jesús Alcalá: ”Frostenson är beredd att lämna mot skadestånd. Vem står ut med att bli förtalad?”

Och hur är det nu med Svenska Akademien? Vad är det för en "affär" egentligen?

Den 25 januari 2018 håller Akademien sammanträde. Huvudpunkten på dagordningen är den advokatutredning som ständiga sekreteraren Sara Danius beställt. Bara hon vet vad som alls ska utredas och de flesta övriga ledamöter är konfunderade. Till den här punkten hör också ett brev som Katarina Frostenson skrivit till Akademien. Frostenson skriver hur mållös hon blivit över att några akademiledamöter gått till DN och beskyllt henne för att ha läckt namn på Nobelpristagare till sin man. Ingen akademiledamot hade någonsin kommit till henne med sådana anklagelser.

”Alla som känner mig i Akademien känner min integritet. Att förnekas på det här sättet var skakande… [att få] skulden för ett ärende – fallet med den misstänkta läckan i samband med J.M.G Le Clézios Nobelpris år 2008 – är bara nedrigt. Den händelsen ska ha `utretts´ av den dåvarande sekreteraren och en ledamot blev tillrättavisad. Detta vet de flesta ledamöter”.

Jo, de flesta ledamöter är väl medvetna om den saken. Innan sammanträdet hinner fram till huvudpunkten, advokatutredningen och Frostensons brev, meddelar emellertid Sara Danius att hon måste lämna sammanträdet eftersom hon ska inviga en utställning som visar hennes Nobelklänningar. Frågorna behandlas därför inte.

Ett par veckor efter det nämnda sammanträdet skriver Frostenson åter till Akademien: ”en advokatutredning har pågått i nästan tre månader, sannolikt i syfte att finna skäl till att avlägsna mig från Akademien. Jag förväntar mig en förklaring”.

Någon förklaring får Frostenson inte. Däremot får hon ett brev underskrivet av så gott som samtliga akademiledamöter där hon ombeds komma tillbaka till Akademien. En av ledamöterna skriver dessutom ett personligt brev: ”Jag har aldrig hört någon ledamot påstå att du skulle ha givit information till någon alls om något pris eller något annat ö h t.”

Den här ledamoten anser än idag att Frostenson är falskt anklagad men ser sig ingen annan råd än att göra som Hovet och Nobelstiftelsen krävt, nämligen se till att Frostenson avlägsnas från Akademien. Frostensons oförlåtliga brott är att hon är hustru till Jean Claude Arnault. Hon måste avlägsnas men inte genom en formell uteslutningsprocess, detta eftersom inga skäl för uteslutning finns. Lösningen får bli att köpa ut henne.

Den brevskrivande ledamoten är inte ensam om sitt flexibla förhållningssätt till det egna samvetet. När Sara Danius i våras föreslog att Katarina Frostenson skulle uteslutas protesterade åtta ledamöter. De skrev: ”Uteslutning av ledamot är en unik åtgärd i Akademiens historia och har bara tillämpats en gång tidigare... Genom att utesluta Katarina Frostenson skulle Akademien ha utdömt ett utomjuridiskt straff som till sina verkningar vida skulle ha överskridit en aldrig så hård juridisk dom, därtill ett straff utan appell och nåd. /.../ För att utesluta en ledamot ur Svenska Akademien, därtill en ledamot som inte juridiskt åtalats eller straffats för någonting, krävs kort sagt mycket starka skäl”. Vad som läggs hennes man till last "måste åtskiljas från Katarina Frostenson och hennes plats i Akademien”.

Det här skrevs i april 2018. Åtta ledamöter stod bakom. Sex månader senare lägger sig Hovet i Akademiens arbete och ställer sig bakom Danius och två andra avhoppade ledamöters krav att Frostenson måste bort. Om Frostenson inte avlägsnas omöjliggörs nya inval. I god McCarthy-anda antas en ”resolution” som bannlyser Frostenson på grund av hennes bristande lojalitet. På vad sätt hon skulle ha varit illojal sägs emellertid inte. Fem av de åtta ledamöter som i april i upprörda ordalag protesterade mot den föreslagna uteslutningen instämmer nu i kravet på uteslutning. Jag frågar dem: Vad har Frostenson gjort mellan den 8 april och 4 oktober 2018 som är så utomordentligt allvarligt att ni ändrat uppfattning och nu anser det är helt rätt att utdöma ett "utomjuridiskt straff som till sina verkningar vida" överskrider "en aldrig så hård juridisk dom, därtill ett straff utan appell och nåd”?

Jag får inget svar och det är förståeligt - förhållandena är nämligen exakt desamma nu som då. Jag är säker på att flera av de ”omvända” innerst inne skäms, inte minst den ledamot som bara ett par veckor före sin egen omsvängning skrev till mig och tackade för mina artiklar om Akademien. Du har rätt skrev denna ledamot: ”...Katarina förtalas och behandlas avskyvärt...”.

Resolutionen mot Frostenson saknar motstycke i svensk modern historia. Något stöd för en sådan bannlysning finns inte i Akademiens stadgar. Därav ordvalet: resolution i stället för beslut, uppmaning i stället för påbud.

Kort före julhelgen kom advokatbyrån Hammarskiöld&Co med ett tillägg till sin tidigare utredning (kostnaderna för dessa utredningar är nu uppe i flera miljoner kronor) om bland annat Frostensons påstådda läckor. Tillägget beställdes av Akademien när Frostenson inte underkastade sig ”resolutionen”. Och tillägget är precis det, ett beställningsverk. För en jurist - eller vem som helst som ställer krav på seriositet och saklighet - är läsningen av detta hopkok synnerligen obehaglig.

Advokaternas tilltag väcker många frågor och jag ställde en del av dem till dem:

1. Ni menar att Akademien gentemot sina anonyma uppgiftslämnare ska tillämpa samma efterforskningsförbud och samma meddelarskydd som myndigheter - varför tar ni er då an uppdraget att bryta mot just efterforskningsförbudet och meddelarskyddet i akt och mening att komma åt Katarina Frostensons eventuella läckor? (Per Wästberg underströk för några år sedan, pikant nog, att Akademien var skyldig att iaktta meddelarskyddet och således var förhindrad att efterforska vem/vilka inom Akademien som läckte bland annat Nobelprisbeslut.)

2. Flera av de uppgiftslämnare ni citerar säger exakt samma sak och uttrycker sig på exakt samma sätt - hur kan det komma sig när ni samtidigt gör gällande att era analyser bygger på sinsemellan helt oberoende uppgiftslämnare?

3. Hur kan ni påstå att Frostenson under lång tid och löpande läckt uppgifter till sin man? Efter att intensivt ha utrett saken under nästan sex månader har ni ju inte kunnat få fram andra uppgifter om läckor än de om fyra Nobelpristagare (en enda uppgiftslämnare nämner ytterligare tre) och två inval, och detta under de senaste 22 åren. Ingen av era uppgiftslämnare har hävdat att de fått uppgifter från Katarina Frostenson. Ni har inte kunnat kartlägga ett enda avslöjande av andra pristagare eller av stipendiater. Ni slår fast att Arnault inte har påverkat utdelning av priser och bidrag. Så - hur i all världen kan ni påstå att Frostenson under lång tid och löpande läckt uppgifter till sin man?

4. Varför har ni inte beaktat att preskriptionstiden för sekretessbrott är två år och att alla eventuella läckor således är preskriberade?

5. Somliga uppgiftslämnare har givit information som bestämt talar mot den skuld ni lägger Katarina Frostenson och Jean Claude Arnault till last. Varför har ni underlåtit att redogöra för den informationen?

6. Det har i alla tider cirkulerat många uppgifter om läckor från Akademien. När jag för ett par decennier sedan arbetade för DN:s kulturredaktion fick jag av en redaktör i förväg veta när Szymborska och Grass skulle få sina pris. Källorna var akademiledamöter men ingen av gångerna var det Frostenson. Arnault hade absolut ingenting med läckorna att göra. Har ni verkligen inte fått uppgifter om andra läckor än de som sägs komma från Frostenson?

Svaret jag fick från Hammarskiöld&Co var att de inte kunde ge något svar. Allt var sekretessbelagt. Tydligen även de rent teoretiska resonemangen och ställningstagandena kring förbud om efterforskning av källor!

Idag lämnar Katarina Frostensons advokat ett förlikningsförslag till Akademien. Förlikning? Ett givande och ett tagande som ska forma sig till en uppgörelse? Ordvalet förvillar. Katarina Frostenson har bestämt sagt nej till att bli utköpt. Hon är däremot beredd att lämna Akademien åt dess öde. För vem står ut med att arbeta och sitta tillsammans med människor som - ja faktiskt - förtalar och fryser ut en? Men Frostenson ställer ett tydligt och absolut villkor: att Akademien betalar henne skadestånd.

Katarina Frostenson har berättat för mig om de hot hon och hennes man utsätts för. Hoten kommer från alla slags människor – från den nazistiska Nordiska motståndsrörelsen, som lovar att halshugga ”juden Arnault” – till vanliga kvinnor och män.

Flera av de kulturskribenter som står för ständiga och osakliga utfall mot Akademien och Katarina Frostenson känner jag. Jag känner också ett par av de akademiledamöter som nu utsätter Frostenson för den ena förödmjukelsen efter den andra. Jag vet att de alla är kloka och hyggliga i andra sammanhang, precis som jag tror att de flesta människor är. Så vad är det som har hänt?

Tidigare mediala drev har på förfärande sätt visat vad som kan hända med människor som utsätts för dem. Hur kommer det sig att vi inte hejdar oss och ser kritiskt på det som sker? Att vi inte lär oss?