Bättre med utbildning än låtsasjobb
Socialdemokraterna fick med hjälp av Sverigedemokraterna igenom sin budget i Arbete och Välfärdsnämnden i förra veckan. Det betyder att 5 miljoner kronor som skulle ha gått till ekonomiskt bistånd i stället går till ”arbetsmarknadspolitiska åtgärder”. Men vad är det?
Dessvärre tycks oppositionen med stöd av SD ha röstat igenom något som är sladdrigare än en servettskiss; det finns inte ens specificerat vem som ska sköta dessa ”arbetsmarknadspolitiska åtgärder”, om de är relevanta för målgruppen eller någon förklaring till varför inte Arbetsförmedlingens alla åtgärder duger.
Arbetsförmedlingschef Mats Hartman visste ingenting. ”Vi har inte varit inblandade” och ”Jag vet inte vilken typ av satsningar som avses”, skrev han till mig.
Nej, här handlar det mer om ord än planer, mer om fantasi än verklighet.
Sabina Månsson Hultgren (S), vice ordförande i nämnden, menade att fler i sysselsättning är bättre än fler som lever på försörjningsstöd. ”Även om vi inte har något konkret förslag på vad de här pengarna ska gå till, är det till jobb eller praktik för att folk ska känna och uppleva att man arbetar istället för att gå på försörjningsstöd”, sa hon till tidningen.
Alltså: Inget konkret förslag om vad de här pengarna ska gå till.
Alltså: Folk ska ”känna” och ”uppleva” att man arbetar.
Månsson Hultgren fortsatte: ”Vi ser att det långsiktigt gynnar hela kommunen om befolkningen är i sysselsättning.”
Det har hon naturligtvis rätt i –i teorin. Men vet S- och SD-politikerna hur arbeten skapas? Det går liksom inte att spraya glittriga stjärnor omkring sig och med ett ”abrakadabra” trolla fram jobb. De uppkommer när företag går bra eller när offentliga sektorn har behov, och då är kompetenskraven inte sällan höga – tyvärr inte nog ofta i paritet med de kompetenser som socialbidragstagarna har.
Om värdefull personal ska handleda praktikanter som ska ”känna” och ”uppleva” att de arbetar går allas tid förlorad. Gynnar den typen av sysselsättning verkligen kommunen? Personligen skulle jag föredra att folk får jobb av arbetsgivare som gladeligen betalar lön än att de sysselsätts för syns och känslans skull.
I partiledardebatten förra veckan sa Stefan Löfven (S) att det finns två synsätt när det gäller att angripa arbetslösheten: Antingen sänker man priset på dem som saknar arbete eller så höjer man deras värde. Det förra görs till exempel med konstant lägre löner; det senare görs genom att ge arbetslösa nya färdigheter” (30/1).
Jag tror dock att båda synsätten behövs. Det behöver bli möjligt att anställa personer till lägre lön för uppgifter som inte kräver utbildning, språkkunskaper och erfarenheter, men det allra bästa är om de som saknar utbildning skaffar sig en sådan. Med nya färdigheter höjs deras värde och de blir attraktiva på arbetsmarknaden.
Men det måste handla om regelrätt utbildning, allra helst till bristyrken – som plåtslagare, kock, it-specialist, lärare eller fordonsförare. Att trava runt jämte någon på praktik är ett ytterst ineffektivt sätt att få nya färdigheter.
Resultatet av S och SD:s manöver kan enligt nämndens ordförande Radovan Javurek (L) bli minus i kassan för ekonomiskt bistånd. Det stämmer säkert, för man kan knappast säga åt den som har rätt till sådant att vänta lite, för snart ska de vallas runt i någon slags arbetsmarknadspolitiska åtgärder i stället. Hyran ska ju fortfarande betalas och magar mättas.
”Oansvarig plakatpolitik”, röt Javurek. Men vad står på plakaten? Vad är det S och SD vill förmedla? Just nu är det som att texten är skriven i tusch som runnit ut i regnblandad snö. Det är lika blurrigt som den tanke som ledde till beslutet.
