Jesús Alcalá: ”Får Hovet och Nobelstiftelsen sin vilja igenom innebär det slutet för Akademiens självständighet, kanske slutet för Akademien helt och hållet.”

För ett par veckor sedan ställde Hovet, enligt uppgifter till mig, ett krav: Akademien måste göra sig kvitt poeten Katarina Frostenson. Inte öppet och inte heller på det strikt formella sätt Akademiens stadgar föreskriver i fall av uteslutning av en ledamot. Så skulle inte gå att göra eftersom det inte finns någon faktisk grund för uteslutning av Frostenson. Så sent som i våras förkastade också Akademien ett då uppkommet förslag om att utesluta Frostenson, ett förslag som baserades på hennes nära koppling till den tidigare i veckan dömde Kulturprofilen.

Det Hovet och Nobelstiftelsen nu föreslår är istället ett mer försåtligt förfarande. Frostenson ska förpassas ut i kylan genom att hon köps ut. Hon ska alltså erbjudas en stor summa pengar och tillförsäkras en rejäl pension.

Hovet kräver också skyndsamhet. Senast den 15 oktober ska Akademien ha rättat sig efter Konungens vilja. Annars… ja annars kommer Hans Majestät, som ju är ”Akademien Höge Beskyddare”, att göra tillvaron sur, rentav omöjlig, både för Frostenson och för övriga akademiledamöter.

Hur det ska gå till, hur Hovet har tänkt sig att rent konkret verkställa utpressningen - för det är faktiskt ren utpressning - har inte utsagts annat än på en punkt: Böjer sig inte Akademien för Konungens ukas, kommer kungen att vägra medge dispens från den stadga som föreskriver vilket antal ledamöter som krävs för beslutsmässighet vid inval av nya ledamöter.

De tio ledamöter som återstår efter alla avhopp räcker inte för beslutsmässighet. Det krävs minst tolv. Men av avhopparna har fyra lämnat Akademien för gott. Tre är som kaninerna i trollkarlens hatt: de både finns och finns inte. De finns inte när det ska arbetas och kompromissas i Akademien men de finns när Hovet, Nobelstiftelsen och medierna ska övertygas om att den bild de förmedlar av Akademins konflikter är den enda sanna. Det är dessa tre - varav en är Kjell Espmark och han har goda vänner vid Hovet - som tillsammans med Nobelstiftelsen i själva verket ligger bakom Hovets krav. Huruvida kungen har någon personlig åsikt eller vilja i sammanhanget kan vi inte veta. Det vi vet är att ”Konungens vilja” i klartext är Sara Danius, Kjell Espmarks, Peter Englunds och Nobelstiftelsens VD Lars Heikenstens vilja.

Akademien borde ha sagt ifrån meddetsamma - till Hovet, till Nobelstiftelsen, till den inkallade medlaren och till de tre avhopparna.

Sagt ifrån till Kungen! Hovet har inte någon som helst rätt att bestämma vilka beslut Akademien ska fatta. Förstår inte kungen att beteckningen ”Akademiens Höge Beskyddare” inte betyder att majestätet står över akademiledamöterna eller kan fatta beslut åt dem?

När Gustaf III grundade Akademien var han en enväldig kung. Akademien var för honom ett slags alibi för just hans envälde, precis på samma sätt som L’Académie française - förebilden till Svenska Akademien - var för Kardinal Richelieu. Bägge utsåg sig själva till ”Beskyddare”, det gjorde de i kraft av sin absolutism. Nu lever vi lyckligtvis inte i en absolut monarki och att kungen i Sverige och Republikens president i Frankrike är ”Beskyddare” av respektive lands Akademi innebär inte att de har makt att lägga sig i verksamheten. Inval av nya ledamöter ska visserligen ”underställas” Kungen/presidenten men - som det tydligt kommer fram i kommentarerna till de franska stadgarna - det är bara en fråga om ceremoniel.

Sagt ifrån till Nobelstiftelsen! Nog är väl Stiftelsen medveten om att man bryter mot sina egna stadgar och, än allvarligare, mot Alfred Nobels yttersta vilja när VD Lars Heikensten hotar med att inte tilldela Svenska Akademien pengar för Nobelpriset i litteratur? I Nobelstiftelsens nedtecknade ”Åtaganden” står att Akademiens självständighet ska respekteras.

Nobelstiftelsen och Svenska Akademien är två helt separata institutioner. Tyvärr är det inte endast allmänheten som ofta blandar ihop dem. Nobelstiftelsen har och ska bara ha en uppgift relaterad till Svenska Akademien, nämligen att förmedla de pengar som Alfred Nobel testamenterade till utdelning av litteraturpriset. Akademien hade funnits mer än ett århundrade när den av Nobels testamentsexekutorer ombads vara testamentstagare och dela ut litteraturpriset så som Nobel uttryckt det i sin yttersta vilja.

Man kan hårdra det och säga att Akademien kan välja att avstå från Nobels arv och vägra dela ut Nobelpriset men att Nobelstiftelsen, i det fall Akademien väljer att dela ut priset, har en skyldighet att överföra Nobels prispengar till Akademien.

Sagt ifrån till medlaren! Inte minst borde Akademien med eftertryck ha protesterat mot medlarens skvaller om att ”alla jurister” var av den uppfattningen att Katarina Frostenson skulle komma att åtalas för ekonomiska oegentligheter och att det därför vore angeläget att snarast bli av med henne.

Hela medlingsuppdraget är märkligt. Medlaren talar ständigt om ”parterna” men det fanns och finns inte några parter. Nobelstiftelsen är inte motpart till Akademien eftersom Akademien ändå inte kan förhandla bort sin självständighet. Än mindre är de tre avhopparna ”parter”.

Men Akademien har inte sagt ifrån, har inte hävdat sin integritet. Den har i stället valt att betrakta kravet som ett ärende att handlägga vid sammanträdena. Till en början ville de flesta ledamöter säga nej till Hovets krav. Men nu har Akademiens t.f ständige sekreterare Anders Olsson vikt ned sig och är beredd att tillmötesgå Hovets och Nobelstiftelsens krav på att Frostenson ska få respass. På så sätt skulle man kunna locka tillbaka avhopparna. Olsson har nu en majoritet bakom sig.

Får Hovet och Nobelstiftelsen sin vilja igenom innebär det slutet för Akademiens självständighet, kanske slutet för Akademien helt och hållet. Det betyder också att Akademien, som vi velat betrakta som en värdig institution av bildade och omdömesgilla personer, överger principen om rättssäkerhet och rule of law. Det vore så förfärligt sorgligt.