Bidragstrixande skapar inga jobb
Malmö kommun anställde i slutet av förra året 500 arbetslösa i så kallade extratjänster, avslöjade Sydsvenskan tidigare i veckan. Dock gick det inte att hitta arbetsuppgifter till alla nyanställda, en stor mängd fick stanna hemma med full lön. Anledningen till detta märkliga påhitt? Kommunens Arbetsmarknads- och socialförvaltning gick mot ett underskott på 160 miljoner kronor, bland annat på grund av stegrande kostnader för försörjningsstöd.
När förvaltningen istället hittar på jobb i kommunen betalar Arbetsförmedlingen och staten hela lönen genom så kallade extratjänster. Staten står även för handledarersättning, så den faktiska subventionen är över 100 procent. Malmö kommun hyfsade därmed till sin socialbudget och staten fick ta notan. En cynisk lek med skattebetalarnas pengar.
Extra bråttom blev det när M/KD-budgeten antogs i riksdagen, eftersom den från årsskiftet drar bort pengar till nya extratjänster. Att de dras in är klokt, extratjänster är lika ineffektivt som andra liknande sysselsättningsmetoder alltid har varit. Åtminstone om målet är att människor sedan ska komma i vanligt arbete. I maj i år rapporterade Di att 106 nya jobb hade fått ett vanligt jobb efter en extratjänst, vilket enligt Moderaternas Elisabeth Svantesson motsvarade 30 miljoner kronor per jobb. Enligt Arbetsförmedlingens tidigare prognoser beräknades kostnaderna för subventionerade anställningar att uppgå till 17 miljarder kronor 2021, där extratjänsterna skulle bli en väsentlig del. Exakt hur det blir med dem de kommande åren avgörs av vilken ny regering Sverige så småningom får.
Det som händer i kommunerna nu är att de flyktingar som kom till Sverige under 2015 och 2016 förlorar den statliga etableringsersättningen från Arbetsförmedlingen. Många av dem kommer att behöva fortsatt ekonomiskt stöd, vilket då slår mot kommunernas budgetar för ekonomiskt bistånd, förr kallat socialbidrag. Andelen av det ekonomiska biståndet som går till tidigare flyktingar har ökat. Enligt Socialstyrelsens statistik för 2017 gick 35 procent av det ekonomiska biståndet (inkluderat introduktionsersättning) till hushåll med inrikes födda och 65 procent till hushåll med minst en utrikes född, varav en stor del är tidigare flyktingar. Den andelen tror Sveriges kommuner och landsting ska öka de kommande åren, enligt Sydsvenskan.
Då är det klart att kommunerna försöker hitta sätt att lösa finansieringen och kan man få ut pengar från staten genom extratjänster är det lockande. Men dessa tjänster ska inte konkurrera med andra jobb och därför det ofta en placering som inte leder vidare, oavsett om den anställde är akademiker eller saknar grundläggande utbildning. Helt subventionerade tjänster blir i praktiken beredskapsjobb, vilket kan vara en nödlösning men nästan aldrig en väg till ett vanligt jobb.
Stöd till utbildning och jobb i olika former kommer att vara nödvändigt även fortsättningsvis. Subventionerna måste dock bygga på att det i slutänden finns ett mål med ett reguljärt jobb som är efterfrågat – och bristen på arbetskraft är stor i många sektorer.
Att få nyinvandrade i vanligt lönearbete, särskilt när det gäller lågutbildade och kvinnor, är svårt. Men till det positiva hör att Sverige trots allt är bättre än exempelvis Danmark. News Öresund rapporterar att den danska motsvarigheten till Svenskt Näringsliv, Danmarks Arbejdsgiverforening, menar att det nästan dubbelt så stor chans för en flykting att få jobb i Sverige jämfört med Danmark, störst är skillnaden när det kommer till kvinnor.
En del kommuner är bättre än andra på att arbeta med den lokala arbetsmarknaden, och har man tur finns det arbetsgivare som är beredda att på ett seriöst sätt se inledande stödformer som en chans att få en fullfjädrad medarbetare längre fram. Fungerar det kan även subventionerade arbeten vara rätt för såväl individ som samhälle. Men att skyffla kostnader mellan olika myndigheter och mellan stat och kommun är ett cyniskt slöseri med skattebetalarnas pengar, samtidigt som det inte hjälper människor att komma närmre ett riktigt arbete.
