Försvar av landet eller millimeterrättvisa?
På Internationella kvinnodagen lade Försvarsmakten upp ett meddelande på sociala medier: “Hur kan ett av världens mest jämställda länder ha en försvarsmakt där knappt en femtedel är kvinnor? Det är inte försvarbart. Vårt arbete för att bli mer likt det land vi försvarar fortsätter. Ett jämställt försvar är ett starkare försvar.”
Den självklara frågan är naturligtvis, om en 50/50-könsfördelning inom försvaret bidrar till starkare motståndskraft vid ett anfall? Försvarets primära uppgift är att försvara Sverige mot yttre hot. I det sammanhanget är det irrelevant vad en person i fråga har för kön, lyssnar på för musik, har för fritidsintressen eller för politisk eller religiös uppfattning. De som ska försvara landet borde vara de som är mest kompetenta – oavsett kön.
Men försvaret har genom åren genomgått en del förändringar på genusfronten. För några år var det självklart att kraven skulle sänkas för att kvotera in fler kvinnor till GMU: “Om vi har en man och en kvinna som båda har godkänt på testerna, så ska vi välja kvinnan, även om mannen har bättre resultat. Så gjorde vi även under värnpliktstiden”, menade Lars Hammarlund, som då var GMU-samordnare på Försvarsmakten. I ett ännu mer häpnadsväckande uttalande fortsatte han: “De fysiska kraven har sänkts medan värdegrundskraven har höjts” (Helsingborgs Dagblad, januari 2011). Jämställdhetskraven stod alltså över kompetens. Men vem försöker man lura? Försvaret blir knappast starkare genom positiv särbehandling och sänkta krav för kvinnor.
Men på den vägen har det fortsatt. Försvarsmakten har, likt alla andra myndigheter, genomgått så kallad ”genusintegrering”. På hemsidan står att läsa att internationella insatser “genomförs med ett genusperspektiv i syfte att öka insatsernas effektivitet”, att man arbetar genom ett så kallad “gendercenter” som är ett nav för erfarenheter kring genusperspektiv. “Projektet Genderforce” är ytterligare ett projekt som är ett samarbete mellan olika myndigheter inom säkerhet och genus för att förbättra militära och civila internationella insatser ur ett genusperspektiv.
Det är naturligtvis positivt att kvinnor uppmuntras att söka sig till försvaret, för att urvalet av duktiga personer ska bli fler. Finns det hinder som påverkar kvinnors val att söka sig dit, måste dessa hinder undanröjas. Ett positivt exempel på jämställdhetsarbete var när Försvarsmakten under 2015 införde “jämställd design” för att kängor och kroppsskydd skulle passa även kvinnor. Militär utrustning ska naturligtvis kunna användas även av en kvinna.
Men positiv särbehandling, genusintegrering och en 50/50-fördelning innebär inte att en verksamhet är jämställd. Det tyder snarare på raka motsatsen. Om kvinnor själva har friheten att välja (likt de i stor utsträckning har i moderna västsamhällen) så kommer utfallet aldrig att bli 50/50. En skev fördelning är både given och positiv, då det tyder på att kvinnor faktiskt har fått göra egna val.
Det är uppenbart att det finns en konflikt mellan Försvarsmaktens syfte och den påtvingade identitetspolitiken. Vi har förvisso kommit en bit på vägen från Hammarlunds absurda uttalande om sänkta krav och mer fokus på värdegrundsarbete inom försvaret, men problemen finns helt uppenbart kvar i och med Försvarsmaktens uttalande i sociala medier under Internationella kvinnodagen.
Problemet inom försvaret är inte bristen på jämställdhet. Det är bristen på försvar. Om Putin anfaller kommer han inte bry sig om vilket fint och jämt könsfördelat försvar vi har. Försvarsförmågan måste naturligtvis vara överställt kvoteringshysterin. För vad är egentligen viktigast – att vi har en påtvingad millimeterrättvisa, eller att vi kan försvara landet? Svaret tycks inte vara helt givet i dagsläget.
