L och C ger SD inflytande om de väljer de rödgröna

Ledare Artikeln publicerades
Foto: Janerik Henriksson/TT

Alliansens partier är starka tillsammans och det vore tragiskt om C och L lät rädslan för SD skulle splittra dem och släppa fram de röda. Då har man ju faktiskt verkligen gett SD inflytande.

Ibland kan de rödgröna och Alliansen kännas snarlika. Båda vill ta itu med kriminalitet, ha fler poliser och korta vårdköer. Men attityderna och engagemanget olika. S, V och MP höjer exempelvis lättvindigt skatter; det kan till och med kännas som att de gör det av princip och inte av nödvändighet. Om Alliansen i Region Skåne däremot höjer skatten – efter åratal av att ha stoppat höjningar – görs det för att det inte finns någon annan utväg.

Alliansen skiljer sig även från de rödgröna i sakfrågor. När Svenska Dagbladet granskade partiernas budgetmotioner framkom att ”de borgerliga partiernas partiernas ekonomiska politik i stora drag faktiskt blivit mer samstämmig de senaste åren” (9/11).

De vill sänka skatterna i ungefär samma utsträckning. Samtliga vill ha höjd brytpunkt för statlig skatt och utvidgade jobbskatteavdrag. ”Partierna vill samtidigt göra stora besparingar på regeringens olika arbetsmarknadspolitiska program och minska stödet till sjukskrivna och arbetslösa”, konstaterade SvD.

Alliansens partier vill alltså låta oss människor behålla vår av sin lön, vilket både är respektfullt – eftersom det i grunden är individernas pengar – och bra för den gemensamma ekonomin. S vill i stället ge familjer en extra semestervecka, satsa miljarder på kultur samt höja skatter och bidrag.

De fyra må ha agerat mer parallellt än som grupp sedan 2014, men har fortfarande en ambition att tillsammans skapa ett friare, ekonomiskt hållbart land. Totalt presenterade Alliansen 117 gemensamma konkreta förslag i sin reformagenda i augusti, så även om det knakar har inget ännu brustit.

När Ulf Kristersson (M) intervjuades i Studio Ett sa han ”Jag tycker verkligen att vi politiskt är mer enade i Alliansen än vad vi har varit under hela mitt vuxna liv” (5/11). Tommy Möller, professor i statsvetenskap, menade att han hade en poäng. ”Visst finns det enskildheter efter att de nu i fyra år helt medvetet försökt profilera sig enskilt. Men det finns det inga uppenbara svårigheter som sakpolitiskt skulle blockera ett samarbete, utöver möjligen migrationspolitiken.”

De fyra partierna skiljer sig mycket riktigt vad gäller detta känsliga område. Centerpartiet har tagit en särskild position i frågan och röstade bland annat för gymnasielagen. Dock har C i grunden en annan syn än till exempel MP; man vill skära i kostnaderna till migration och har kommit med förslag som att nyanlända ska få ta lån i stället för att få bidrag. Det är en betydligt sundare syn än den överomhändertagande som finns på den rödgröna sidan.

Dessutom kommer frågan om integrationen och migrationen att behöva hanteras i blocköverskridande samarbeten oavsett vem som styr. Så även om SD ställer krav på att en budget måste innehålla åtgärder för minskad invandring för att de ska ge den stöd, är det en rimlig hållning för de flesta partier idag. ”Skillnaderna inom migrationsområdet är inte oöverkomliga”, konstaterade Möller.

Konstigt nog verkar L och C tyvärr vara beredda att ge de rödgröna makt enbart för att inte ge SD inflytande, vilket ju faktiskt är att ge partiet enormt stort inflytande. Än värre skulle det bli om det nuvarande trasslet skulle leda till nyval. En Demoskopundersökning som kom i torsdags aviserade att SD skulle få 21,1 procent om det var val idag, och Alliansen krympa med 4,2. Då skulle alltså SD:s inflytande öka enormt.

Det är viktigt att se att det är stor skillnad mellan de rödgröna och Alliansen. Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) har givit vallöften i olika riktningar, men det viktigaste nu är vilken riktning Sverige ska ta. Ska de kämpa för det de tror på eller stötta skattehöjarna som missköter kärnuppgifter som att skapa trygghet och leverera bra skola?

Eller ska man till och med bråka så länge att SD blir enda vinnaren?