Man behöver inte lägga sig platt för SD
I en intervju i Svenska Dagbladet i helgen fick Jimmie Åkesson (SD) frågan om L och C hade rätt i att en Kristerssonregering skulle ha varit beroende av SD. Han svarade: ”Det är klart att de har rätt i det. Vi skulle inte ge vårt stöd gratis”.
Detta fick Facebook att flöda över av haha-där-ser-ni”-kommentarer från representanter för Liberalerna och Centern.
Men vem hade på allvar trott annat? Som Åkesson påpekade så bevakar han sina väljares intressen precis som Jan Björklund (L) bevakar sina.
Att FÖRSÖKA få igenom saker är dock inte det samma som att få igenom saker. Inget parti är tvunget att acceptera och gå med på allt. På samma sätt som S och MP inte låter Vänsterpartiet styra landet allena trots att man behöver partiets stöd skulle en Alliansregering haft förmåga att samverka kring sådant man tycker lika kring och säga ”nej” till annat.
L och C verkar dock tro att deras vuxna kapabla riksdagsledamöter skulle förvandlas till lallande mähän. Jag tror att de är tuffare än så.
Tyvärr har den ängsliga besattheten av SD skadat Sverige. Ledande politiker och opinionsbildare tycks totalt ha tappat omdömet, missat källkritiken och drivits av skräck snarare än förnuft. Och vi har fått ännu en Löfven-regering.
Annie Lööf (C) menade i riksdagen att "ett främlingsfientligt populistparti skulle ha fått historiskt stort inflytande över Sveriges utveckling" utan Januariöverenskommelsen, och Jan Björklund (L) sa att SD var del av en "högernationalistisk våg" som "prövats i Europas historia och varje gång i förlängningen lett till Europas värsta tragedier" (18/1).
Besinna er! Det som SD vill få igenom är främst en begränsad migration och det är ingen dum idé; den är varken främlingsfientlig eller rasistisk – eller ett första steg till att öppna för koncentrationsläger.
När det kommer till SD går dessvärre hjärnor i spinn och ledande politiker vacklar yrt. När Lööf i partiledardebatten nyligen påstod att Åkesson inte tycker om folk från andra länder var det självklart trams. Att ifrågasätta hur integrationen fungerar har inget att göra med om man gillar vissa människor eller inte. Det borde Lööf veta.
Jag förstår att det för de rödgröna är en smart strategi att trumma upp rädslan för SD inom L och C; de har ju nu fått regeringsmakten tack vare detta och vill gärna behålla den.
Att Jonas Sjöstedt (V) påstod att Sverige skulle komma att styras av en blåbrun regering som ger inflytande åt ett rasistiskt parti" om man inte fick till stånd ett mittensamarbete kan därmed förstås. Likaså när Stefan Löfven (S) sa i en intervju att Januariöverenskommelsen gör att vi kan ”stå upp för ett samhälle med fria medier och oberoende rättsväsende, själva grunden för den liberala demokratin”.
Men att de vinner på att slira med sanningen och överdriva betyder inte att Sverige vinner på det. Polariseringen förvärras och väljarnas förs bakom ljuset.
Fredrik Johansson, nära medarbetare till Ulf Kristersson reagerade kraftigt. ”Statsministern drar sig inte för att implicit ifrågasätta om moderaterna är att lita på vad gäller Sveriges liberala demokrati. Hur vågar han? Skäms han inte?”
Men förmodligen skäms han inte det minsta för sina lögner. Vad denna fantasifulla och skamlösa behandling av sanningen betyder för politikerförtroendet i framtiden kan vi bara spekulera kring – liksom vad det betyder för oss som vill ha borgerliga reformer.
