Säg nej till FN:s globala migrationsavtal
På ett möte i Marocko mitten av december ska FN:s medlemsländer skriva under ett avtal som ska ”skapa ordning och reda i den globala migrationen och stärka migranters rättigheter” (Migrationsinfo 8/11). Det ska ”förbättra möjligheterna till legal migration”, vilket låter oroväckande fluffigt; det kan kort sagt betyda vad som helst.
Dokumentet om 16 832 ord och innehåller formuleringars som: ”Refugees and migrants are entitled to the same universal human rights and fundamental freedoms, which must be respected, protected and fulfilled at all times.”
Jaha. Om det betyder rätten till liv i betydelsen ”rätten att inte bli dödad” är det självklart, men vad betyder det? Det verkar tyvärr som att avtalet delar ut rättigheter som innebär att andra får skyldigheter. Det ska seriösa politiker vara väldigt försiktiga med.
”By implementing the Global Compact, we ensure effective respect, protection and fulfilment of the human rights of all migrants, regardless of their migration status, across all stages of the migration cycle. We also reaffirm the commitment to eliminate all forms of discrimination, including racism, xenophobia and intolerance against migrants and their families.”
Jag översätter det inte, eftersom det är den engelska formuleringen som ska gälla och för att det är svårt att hitta de rätta orden. Texten är för vag; det är faktiskt omöjligt att veta exakt vad som avses och hur det ska gå till i praktiken. Riskerna med sådan luddiga skrivningar är att den som vill få igenom satsningar i framtiden beskäftigt kan hänvisa till avtalet. Vad betyder då exempelvis att staten ska eliminera intolerans?
De 23 målen i avtalet kommer inte att vara bindande, men som konstaterades i Sveriges radio: ”Målen är vida och ger utrymme för tolkningar och sannolikt väger målen olika tungt i de 192 medlemsländerna” (14/7).
Och med tanke på att Sverige ofta ängsligt vill följa regelböckerna och vara snällast i välden är det inte helt osannolikt att svenskarna kan komma att behöva maka på sig, anpassa sig och skjuta till medel för att fler ska kunna komma hit och få rätt till det ena och det andra. Det kan verka snålt att klaga, men jag är snål med andras pengar. Det borde fler politiker vara; självbestämmandet ska värnas, individens rättigheter skyddas.
Allt fler länder drar sig dock ur. USA lämnade i december, och sedan dess har Ungern, Australien, Österrike och nu senast Estland har hoppat av. Polen, Tjeckien, Kroatien och Danmark har signalerat tveksamhet. Österrikes förbudskansler motiverade nejet med att avtalet ”hotar landets självbestämmande i migrationsfrågor och suddar gränserna mellan legal och illegal migration”.
Hur Sverige står är oklart. I veckan skrev jag mail till migrationsministerns pressansvarige med frågan: ” Som jag har förstått det kommer Sverige att skriva under Global compact for safe, orderly and regular migration 10 dec? Vad har ni skrivit om detta? Finns rapporter, analyser, beslut och liknande?” Jag fick ett svar ”Jag kollar upp och återkommer”, men väntar ännu. Det rimliga hade varit om regeringen hade haft ett glasklart svar. Varför finns inte det?
Jag är öppen för att det behövs en rejäl debatt kring asylrätten som reglerades i flyktingkonventionen från 1951 och dess protokoll 1967. Det är nu 50 år sedan och världen har förändrats radikalt. Det finns över 250 miljoner migranter i världen – en del är flyktingar, andra på jakt efter ett bättre liv. Via Internet får vi information om hela världen, det har blivit lättare att resa, välfärdsstaterna har blivit starkare, individen mer beroende av det offentliga för sin trygghet. Möjligheten att migrera har ökat och betydelsen av medborgarskap eller uppehållstillstånd har fyllts med allt mer innehåll.
Men diskussionen behöver ske med öppen blick. FN:s generalsekreterare Antóino Guterres underströk vid det möte då avtalet tecknades migranternas betydelse för den globala ekonomin. Men om människor inte får jobb och kan försörja sig själva, är det helt ofrånkomligt att det innebär en förlust och inte en vinst för andra skattebetalare.
Migrationsfrågan är känslig. Å ena sidan vill vi väl alla hjälpa så många som möjligt, men å andra sidan är köerna långa till BUP och det blir orättvist när nyanlända får gå före i bostadsköer som andra stått i i decennier.
Att svänga sig med fina ord ger säkert sändaren en varm känsla i magen, men i magen hos många av oss andra växer i stället en orolig klump.
