Tack Lööf, välkommen hem till Alliansen
Det blir inget regeringssamarbete mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet. Det meddelade Centerledaren Annie Lööf på en presskonferens på måndagsmorgonen. Hon hänvisade till att de båda partierna ligger för långt ifrån varandra i sakfrågor som arbetsrätten, arbetsmarknaden och bostadsmarknaden. S har inte heller varit tillräckligt precisa i de löften som givits.
Centerpartiet ska ha heder för att man inte låtit sig lockas av fagra löften om utredningar och reformer längre fram i tiden. Den hårda linje som Annie Lööf slog fast när hon bytte fot och meddelade att hon skulle kunna tänka sig att släppa fram Löfven har hon också hållit fast vid.
Samtidigt gav inte Lööf några besked om hur hon tänkt sig att processen ska fortsätta. C har inte fattat något nytt beslut om att rösta ja till Ulf Kristersson (M). Istället uppmanade Lööf andra partier, framför allt S och M, att ta ansvar för att låsa upp situationen, och lyfte ännu en gång fram de alternativ som uteslutits under hennes sonderingsperiod.
De alternativen har dock inte blivit mer realistiska av de senaste veckornas förhandlingar – snarare tvärtom. Om S och C inte kan komma överens, varför skulle arvsfienderna S och M göra det? Alliansen ihop med Miljöpartiet skulle kanske kunna pussla ihop ett regeringsunderlag, men inte få igenom sin budget.
Detta vet rimligen Centerpartiet. Men regeringsbildningen har under hela hösten präglats av ett slags ritualistiskt framåtskridande. Varje fas måste bli färdig innan nästa kan påbörjas. Så är det även denna gång.
Centerpartiet vet att den verkliga låsningen finns i det egna partiet, och att det är så det uppfattas av väljarna. När det kommer till kritan lär det därför vara mer attraktivt att låta Kristersson blir statsminister än att bli syndabock för ett extraval.
Annie Lööf hade dessutom rätt när hon på presskonferensen påpekade att det varit viktigt att föra in sakfrågorna i regeringsbildningsprocessen. Det är helt sant, även om det främst tjänat till att synliggöra samhörigheten i sakpolitik mellan Allianspartierna.
C har fått mycket kritik för sitt agerande under denna höst. En del har varit välförtjänt. Men det som verkligen spelar roll är resultatet av processen, inte vilka steg som krävts för att den skulle nå dit. Om Ulf Kristersson om några veckor blir vald till statsminister, och Alliansen i allt väsentligt hålls intakt, då har det varit värt några omvägar.
