Therese Uddenfeldt: Therese Uddenfeldt: ”Hur mycket tålamod kommer medborgarna att ha med politiker som inte genomför utlovade förändringar? Förändringar som avgör planetens framtid?”

Arrangörerna uppskattar att uppemot 1000 personer kommer från Skåne, Stockholm, Köpenhamn och Göteborg. ”Flood the streets!” lyder slagordet.

Ser du flygande tegelstenar framför dig? Krossade skyltfönster? Brinnande bilar?

Oroa dig inte. För Extinction Rebellion (XR) är icke-våldsprincipen central. Varken verbalt våld eller fysiskt våld accepteras. Civil olydnad – ja. Blockering av gator – ja. Men slagsmål eller glåpord mot poliser – nej. De ber också om ursäkt för de besvär som deras demonstrationer kan orsaka.

Jag kan inte låta bli att förundras över den här civiliserade, ja till och med artiga, attityden. Också Greta Thunberg satt ju i upphöjt lugn framför riksdagshuset.

Kanske är jag färgad av den tid jag växte upp i. Våldsdåd och sprängattentat tillhörde någon slags vardag i Europa under min barndom. Minns ni till exempel hur blodig Nordirland-konflikten var? Nästan 500 terrorattacker utfördes bara i England och de flesta av dem i London. Jag kommer ihåg att det var med en viss bävan jag åkte dit en helg med min mamma och syster i slutet av 1980-talet. Det fanns inga papperskorgar utomhus på grund av bombrisken, och stora folksamlingar skulle helst undvikas. Britterna måste ha levt med en ständig, lågintensiv skräck: Totalt dödades nästan 4 000 personer under den långa konflikten. En nästan ofattbart hög siffra.

Samtidigt pågick ETA:s kamp för en självständig baskisk stat. Taktiken var nackskott, sprängdåd, kidnappningar och utpressning. Totalt miste över 800 människor livet.

När min familj bodde i Luxemburg ett par år under 1980-talet genomfördes 18 bombdåd i det lilla hertigdömet. Bland annat sprängdes den olympiska simhall som vi brukade åka till och bada.

Jag kan ha fel, men jag tror inte att alla dessa terrorister kom från tungt belastade kriminella miljöer. Jag tror snarare att det var en tid av ett (bokstavligt) brinnande politiskt engagemang. Ta Ulrike Meinhof, ledare av den tyska marxist-leninistiska terrorgruppen RAF, som stod för ett antal mord, kidnappningar och bankrån. Hon var journalist och tvåbarnsmamma. Hennes pappa var museichef.

Idag är det inte minoriteters rättigheter som står på spel, utan civilisationens framtid. Eller som Extinction Rebellion själva formulerar det: ”Det pågår en massutrotning av liv på jorden och klimatet närmar sig kollaps. Även mänsklighetens existens är hotad.”

Trots att krisen är så genomgripande, och så akut, placeras än så länge inga bilbomber i miljöns namn. Som tur är. Extinction Rebellion har flera argument till att välja icke-våldsprincipen. För det första, menar de, finns studier som visar att fredliga uppror är dubbelt så framgångsrika med att nå sina mål som våldsamma. För det andra drar de till sig folk från fler skikt av befolkningen i stället för att, som mer aggressiva organisationer, mest attrahera unga män. För det tredje blir effekterna mer bestående. Sist men inte minst, resonerar de, kan de ändå aldrig vinna en fajt mot den statliga våldsapparaten.

Det låter fantastiskt om man kan kombinera fredliga aktioner med politiska resultat. Samtidigt kan jag inte låta bli att vara rädd för risken för radikalisering. Hur mycket tålamod kommer medborgarna att ha med politiker som inte genomför utlovade förändringar? Förändringar som avgör planetens framtid?

I en fransk artikel läser jag att flera miljörörelser håller på att lägga om strategi. ”Många unga säger till oss att det inte räcker att marschera”, säger en representant för Greenpeace. Hos en annan grupp, Alternatiba, är frågan om hur radikala de ska vara hela tiden närvarande.

Rörelsen Deep Green Resistance har redan bestämt sig. De anser att vårt samhälle är ohållbart och kommer att kollapsa. Vi bör alltså påskynda sammanbrottet, innan jorden blir obeboelig. Och det genom våld, om så krävs. I stället för att vända sig till Gandhi för inspiration, citerar de Nelson Mandela: ”Jag förnekar inte att jag planerade sabotage. (…) Jag planerade det som ett resultat av en lugn och nykter utvärdering av den politiska situationen som hade framkommit efter många år av tyranni, exploatering och förtryck av mitt folk av de vita.”

Så länge som politikerna inte lever upp till de åtaganden de har satt sin signatur under, finns alltid risken att folk inte kommer att bete sig vänligt när de undanber sig utrotning.