Bo Pellnäs: Bo Pellnäs: Hur skapas en Ratko Mladic?
När all världens medier ägnar sig åt domen i Haag, med livstids fängelse för den serbiske generalen Ratko Mladić, är det lätt hänt att man överdriver hans betydelse för det som skedde på Balkan mellan 1991 och 1995. Men han var i ansvarig ställning och ledde utan tvekan morden i Srebrenica på plats och högst personligen. Hans ansvar var också dödandet av civila i Sarajevo, fördrivningen av muslimer från norra Bosnien och från områdena kring Banja Luka i väster.
Risken är att man tror att rättvisa är skipad och att en försoning nu är möjlig. Att det onda som skett härleds till de ledare vars agerande ses som orsaken till de balkanska krigen.
Sant är att den serbiske presidenten Slobodan Miloševićs nationalistiska spel i mångt och mycket staplade ved till brasan. Men även han fungerade i ett sammanhang, som regionens bittra historia under långa tidsperioder underbyggt. Under det första världskriget dog mellan 25 till 29 procent av Serbiens hela befolkning och därmed ännu fler av den manliga delen. Tyska och franska förluster förbleknar vid en jämförelse. Grymheterna mellan kroatiska fascister och serbiska nationalister pågick under hela den tyska ockupationen av Balkan åren 1941 till 1945. I det kroatiska utrotningslägret Jasenovać dödades tusentals judar, serber och romer. Tito-partisanernas avrättning av vad som sägs ha varit upp till 50 000 kroater inne i Österrike under några dagar i maj 1945, sätter även Mladićs folkmord i Srebrenica i ett förfärande perspektiv.
Till detta kommer så den förbannelse som en muntlig berättartradition fortfarande föder på Balkan. Alla dessa historier, som vithåriga mor- och farmödrar berättar för sina skräckslagna barnbarn i brasans sken. Där de får veta allt om nationens hjältar och de oförrätter som den egna oskyldiga nationen drabbats av. Det är skräcksagor som förbättrats och målats på under seklernas gång. Den franske statsmannen Tallyrands ord om huset Bourgogne kan tillämpas rakt av på folken på Balkan. ”De hava ingenting lärt och ingenting glömt”. Oförrätterna är registrerade, erfarenheterna glömda.
Gruvliga vandringssägner tas som sanningar. En av dem dök för några månader sedan upp i rysk tappning och handlade om ukrainska soldater. De som spikar upp en liten baby levande på väggen, och sedan pokulerar i rummet bredvid. Den har löpt länge på Balkan. Kristi korsfästelse, ”Guds rena lamm oskyldigt”, ger bakgrunden och mördarnas grymhet ropar efter hämnd.
En korrekt historieforskning på Balkan, akademiskt oförvitlig och som ett projekt över nationsgränserna, skulle man gärna vilja tro kunna förhindra nya våldsideologier och att en ny Milošević etablerar vid makten. Men då minns man plötsligt att det var den serbiska vetenskapsakademin, som publicerade den vitbok som blev den ideologiska grunden för att återskapa ett Storserbien.
