Emma Jaenson: Bygg stålverk för klimatet!
Under FN:s klimattoppmöte som nyligen hölls i New York dominerades nyhetsrapporteringen av klimataktivisten Greta Thunbergs tårfyllda tal om att vuxenvärlden har förstört hennes drömmar och framtid.
I ett inte riktigt lika rörande FN-seminarium pratade SSAB:s vd Martin Lindqvist. Stålindustrin står bakom ungefär bakom sju procent av de globala koldioxidutsläppen i dag. För att få bukt med utsläppen har SSAB, tillsammans med en rad andra aktörer, utvecklat en ny metod för att producera stål. Restprodukten är vatten. Alltså noll koldioxid – fossilfritt stål! Planen är att svensk stålindustri ska vara koldioxidfri vid 2025. Detta är ett fantastiskt exempel på hur vetenskap och rationell problemlösning kan få bukt med klimatproblemen.
Men vad hörs i media?
“I klimatkrisens spår är synd och skam, ord som vi kanske tyckte var gammaldags, uppe på agendan igen och de är relevanta.”, menar ärkebiskop Antje Jackelén. Hon äter vegetariskt minst fem gånger i veckan och har inte flugit privat på nästan två år (Expressen den 28 september).
I Aftonbladet vill Frida Boisen utlösa klimatnödläge: “Mest av allt, kostar det att erkänna att vi tänkt fel, gjort fel, varit egoistiska.” (28 september). Hon föreslår bland annat vegansk eller vegetarisk mat, resepolicys på jobbet och att vi ska bli aktivister.
Det är köttskam, flygskam, bensinskam, vit skam, manlig skam, konsumtionsskam och kolonial skam. Är du inte med oss är du emot oss. Jakten på kättare är i full gång. Fokus är på oss i västvärlden, hur vi ska eller inte ska leva våra liv. Debatten handlar inte om att Sverige är ett progressivt föregångsland när det kommer till klimatutsläpp, som i SSAB:s fall, som andra länder borde lära av.
Men hjälper det då att vi skäms supermycket? Att peka finger åt köttätare? Att kalla personer klimatförnekare? Nej, knappast. Risken är snarare att många vänder sig mot hela rörelsen. Den svenska klimatdebatten, med dess känsloutbrott, förbudsiver och apokalyptisk retorik är inte konstruktiv. Klimatproblemen är viktiga och riktiga och globala och måste således lösas globalt med hjälp av vetenskap och beprövad erfarenhet.
En artikel i Environmental Research Letters (Islam et al, 2019) visade exempelvis nyligen att global handel gör att koldioxidutsläpp flyttar till länder som släpper ut mer koldioxid per producerat värde. En slutsats man kan dra är att höga koldioxidskatter i Sverige leder till högre koldioxidutsläpp globalt. Ett konkret förslag för att minska de globala utsläppen är således att sänka skatten och bygga ut svensk basindustri (som stål och pappersmassa). Vill vi på allvar minska koldioxidutsläppen är det alltså ingen bra idé att lägga stora skatter på produktionen här, eftersom vi indirekt kommer att släppa ut mer i Kina när vi importerar varor därifrån. Ytterligare ett enkelt förslag för att minska vår klimatpåverkan på ett individuellt plan är att inte köpa varor märkta “Made in China”.
Men föreställ dig om vi – huxflux! – lyckades få ner koldioxidutsläppen till noll. Vad skulle klimataktivisterna göra? Det skulle inte längre gå att skambelägga västvärlden (och framför allt de vita äldre herrarna som äter kött och jobbar på stålverken) för sin klimatpåverkan. Det skulle inte längre gå att kritisera modern västerländsk livsstil. Vad är då klimataktivisternas syfte? Det har ju inte varit SSAB:s framsteg som har lyfts fram som ett gott exempel på hur man kan minska globala utsläpp. Man får lätt intrycket att klimataktivisternas retorik inte är så mycket mer än en vilja att kampanja för något, snarare än att vilja lösa riktiga problem.
Dagens klimatdebatt är kontraproduktiv. Den riskerar att försvåra ett oerhört viktigt arbete för att ta fram rationell och effektivt klimatpolitik. Vill vi på riktigt lösa klimatproblemen bör vi lyssna på personer som SSAB:s Martin Lindqvist.
