Carolin Dahlman: Carolin Dahlman: Luddigt lallande från Liberalerna lockar få
Att höra Erik Ullenhag (L) i Agenda på söndagen var en ögonöppnare. Eller inte…. Programledaren Camilla Kvartoft gjorde sitt bästa för att få honom att säga något av relevans och innehåll, men möttes av ett dimmigt budskap (2/6).
Det blev tydligt i sin otydlighet att med Ullenhag som partiledare vet ingen vad de får. Trots att han varit politiskt engagerad sedan han var 15 år kunde han inte avslöja vad han står för. Och L – som har funnits under olika namn sedan 1934 – måste tydligen definieras. ”Det Liberalerna behöver göra är att utveckla vår politik, fundera på vad vill göra för Sverige”.
Oj så svagt. Här fick han en drömplats på bästa sändningstid, som hade kunnat användas för att med brinn i rösten berätta vad som är så speciellt med L – och så valde Ullenhag att säga att han inte vet, men ska ta reda på det. ”Låt oss utveckla politiken när det gäller socialt ansvar, kunskap i skolan, klimatet.”
Yada-yada-yada. Borde man inte ha listat ut det redan? 2015 tillsattes 14 arbetsgrupper och två kommissioner i syfte att utveckla. Somnade de i en skål med muffins på något av sina möten?
Syftet med att uttrycka sig i lagom oklara termer är självklart att man undviker att irritera någon, samt gör det lättare för folk att själva tolka. Alla kan liksom hålla med – i tron att personen menar det man själv menar. Det är ett lurigt men effektivt trick.
Samma strategi använde Johan Pehrson (L) när han presenterade sitt program i Expressen (28/5). Han skrev: "Varje individ måste ges möjlighet att leva ett meningsfullt liv. Detta förutsätter en jämlik kunskapsskola och tillgång till vård och omsorg utifrån individens behov och förutsättningar."
Men som Evelyn Schreiber kommenterade i Nerikes Allehanda: ”Okej, det är förstås viktigt. Men vad betyder det? Var är Pehrsons konkreta förslag för framtidens välfärd?” Hon påpekade att alla hans utsagor kunde skrivas under av alla tre kandidater.
Inte heller kan väljarna lista ut vilken politik Nyamko Sabuni (L) vill driva. Efter att ha läst hennes programförklaring i NU och lyssnat till fredagsintervjun i Kvartal är jag brydd, för vad hände med den där tuffa, modiga kvinnan? Även hon gömde sig bakom formuleringar som ”vi ska sluta vara inåtvända, blicka utåt, lyssna mer, formulera politik därefter”. Om integrationen skrev hon i NU: ”Det kommer behövas ett omtag och många åtgärder för att vända utvecklingen” (11/4).
Krafs, krafs, krafs på ytan.
De tre kandidaterna har nu påbörjat sin valkampanjresa runtom i landet och verkar vilja fjäska sig till ledarskapet genom att vara alla till lags.
Det är synd, för lättuggade formuleringar kanske avskräcker få, men attraherar heller inte många. Framgångsrika partier och politiker måste vara ledare – inte följare. Bara när de rakryggat och övertygat argumenterar och agerar blir de pålitliga på lång sikt.
Och i just detta syns skillnaden dem emellan huvudkandidaterna – en går före, en följer.
2002 var Sabuni för språkkrav, medan Ullenhag var emot. Ett decennium senare var han ändå med och la fram ett sådant förslag.
2010 ville hon dra in den retroaktiva föräldraförsäkring som låste fast kvinnor i hemmet. Då var Ullenhag emot, något han sedan ångrade. "Hon såg ett samhällsproblem som var mycket större än vad jag först själv insåg”.
Som integrationsminister tordes Sabuni lyfta frågor som då var tabu men idag är accepterade; många önskar idag – när integrationsproblemen hopar sig – att fler hade lyssnat till henne då. Ullenhag däremot försökte som hennes efterträdare dölja kostnaderna för migrationen via sajten ”Myter om integrationen” och tycktes inte förstå hederskulturer. I veckan medgav han att alliansregeringen ”inte tog utanförskapet på allvar när det gällde utsatta stadsdelar”.
L står inför ett val. Det borde – trots det aningen luddiga lallandet just nu – vara enkelt.
