Centeroptimisterna
Å ena sidan de nya C-väljarna, storstadsliberalerna, som drömmer om arbete i New York och solsemester i Vietnam. Å andra sidan alla de som bor i traditionella C-fästen, som Robertsfors, Krokom eller Mönsterås, där ett välfungerande inrikesflyg är en nödvändighet.
I boken “The Road to Somewhere” har den brittiske skribenten David Goodhart beskrivit hur en av vår tids stora politiska konflikter står mellan människor som värdesätter stabilitet och identifierar sig med en viss geografisk plats eller klasstillhörighet och de som formar sina identiteter utifrån utbildning och karriär, och som ständigt är beredda att bryta upp - “någonstansare” och “varsomhelstare”.
Medan de senares perspektiv kommit att dominera både politik och media, har förståelsen för dem som bara vill fortsätta att leva sina liv på en plats där de trivs och som de känner igen blivit allt mindre. Det kan hjälpa oss att förstå exempelvis uppsvinget för högerpopulister och varför Storbritannien röstade för att lämna EU.
Men det är också en spänning som i allra högsta grad är närvarande i C.
De senaste åren har C framgångsrikt odlat bilden av sig själva som de optimistiska liberalerna, som anhängare av en generös flyktingpolitik och Sverigedemokraternas ideologiska motpol. Med andra ord “varsomhelstarnas” självklara val.
Det har varit medialt tacksamt. Men frågan är om det egentligen gett någon större utdelning. Att många väljare vände tillbaka till Moderaterna så snart Ulf Kristersson valts till M-ledare tyder på att opinionsframgångarna under 2017 snarare handlade om M:s svaghet än om C:s profil i migrationspolitiken.
När Annie Lööf på kommundagarna talade om att “våra bästa dagar ligger framför oss” gjorde hon det i kontrast till sverigedemokratisk nostalgi. Risken är dock att denna vilja att vara SD:s motpol enbart blir en retorisk figur för de redan övertygade SD-motståndarna, och inte gör något för att verkligen ge framtidstron åter till människorna som förlorat den.
För behovet av framtidstro är reellt. Och allra störst är det på just de platser som ligger C närmast om hjärtat. För bortom mediebilden förblir Centerpartiet ett pragmatiskt och resultatinriktat parti som drivs av “någonstansarnas” känsla av att Sverige håller på att glida isär. Att det finns platser i landet som glömts bort, där samhällsservicen försvinner, där det är svårt att driva företag, där rättsstaten blir allt mindre närvarande och där det blir allt längre till exempelvis sjukvården.
En trovärdig liberal optimism måste handla om detta bortglömda Sverige. Hur det återigen kan bli platser att trivas på och känna stolthet över. Det borde vara den självklara uppgiften för Centerpartiet under valåret.
För hemlängtan är en minst lika stark kraft som längtan efter något nytt. På Arlanda och i politiken.
