Gamla ska våga gå ut i ett högskatteland som Sverige
I Vaggeryd drar kommunen ner på saltningen av vägarna i vinter, vilket gör att det blir mer snö på vägarna och att riskerna ökar för den som har lite skraltigare ben. Tre damer kommenterade i Rapport: ”Vi får hålla oss hemma. Ja, vi får vara inne, vi äldre. Det är inte roligt, det heller. Vi som har så mycket att springa på” (26/11).
Deras ord högg i hjärtat. Dessa tre kvinnor har upplevt hur skatterna har höjts år efter år, pytsat in stora summor till välfärdsstaten och trott att de på ålderns höst skulle få leva fritt och ha roligt. Inte behöva stanna hemma, inte sluta springa.
Fyra av tio kommuner planerar att spara in på vägarna, enligt SVT:s undersökning, och det kommer att sparas på många fler områden. Cirka 54 procent av kommunerna svarade att det blir besparingar inom förskola/barnomsorg. 62 procent skulle spara inom grundskola/gymnasium och äldreomsorg. 46 procent planerade besparingar för funktionshindrade. 51 procent skulle spara inom kultur/fritid.
Alla kommuner kämpar ”och kommer att göra det i åtminstone 10-15 år framöver”, menade kommunalrådet i Vaggeryd Gert Jonsson (M).
Med en lågkonjunktur på ingång kommer det inte att bli bättre. ”Inbromsningen i ekonomin fortsätter och den senaste högkonjunkturen ligger nu definitivt bakom oss", skrev Ekonomifakta för ett par veckor sedan (12/11).
Sverige är inget fattigt land; vi har det betydligt bättre än många andra och lever i ett välstånd som våra förfäder skulle avundas. Men alla neddragningar kommer att kännas, och hur det ser ut i framtiden styrs av vad vi gör idag.
Våra politiker behöver både se till att det kommer in mer pengar och att de som finns används förnuftigt. De behöver å ena sidan fokusera på forskning, bra företagsvillkor, motivation till att prestera, och å andra sidan på att hålla hårt i slantarna i stället för att generöst ge bort dem till var och en som vill ha.
Vänsterns lösning är dessvärre ofta att i stället ta från de rika och dela på resurserna – hur stora eller små dessa än är – men det är både dumt och kortsiktigt. Om man krymper möjligheten att tjäna pengar på att utbilda sig, starta företag, ta risker eller mer ansvar kommer människors vilja för att göra så att minska. Resultatet blir högst sannolikt lägre produktivitet, färre jobb och mindre till välfärden.
Men vänstern väljer det enkla, kvicka sättet att lösa problemet i stunden.
Förra året skrev Christina Höj Larsen, migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet, att det finns pengar till både flyktingar och reformer för det finns miljardärer och vd:ar i landet som kan betala (28/5 -18).
”Sverige har urstarka statsfinanser och vi har som land aldrig varit rikare”, skrev Daniel Suhonen, Balder Bergström och Enna Gerin på fackliga idéinstitutet Katalys bara häromdagen. Lösningen på kaoset i kommunerna var självklart ”höj skattekvoten” till 1999 års nivå, ”överge överskottsmålet” och ”stabilisera statsskulden” (DN 23/11).
Pang bom, problemet löst, alltså! Ta bara ännu större summor av folks lön och framtida generationers inkomst, quick fix. De nämnde själva inga siffror, men för tjugo år sedan var skattekvoten 49,1 procent jämfört med dagens 43,8 (Ekonomifakta). För den enskilde svensken skulle skillnaden kännas.
”Det är hög tid för ett välfärdslyft för hela landet. Sverige har råd”, skrev S-föreningen Reformisternas ordförande Markus Kallifatides nyligen. Också han föreslog höjda skatter, och vände sig emot att Moderaterna och andra skyller problemen på invandringen (Expressen 6/10).
Men den har självklart kostat på, då Sverige har tagit emot många som inte kommit i arbete och har behov av hjälp från andra. Integrationsreformer kostar, liksom att det blir fler i skolor och vården.
Annika Wallenskog, chefsekonom på SKR, Sveriges kommuner och regioner, konstaterade att ”vissa kommuner haft stort flyktingmottagande med en stor verksamhet kring och när den statliga ersättningen fasas ut blir det ett sparande” (SVT 25/11).
Det är klart att det även frestar på att Sverige har en åldrande befolkning; att se det är verkligen inte att skylla krisen på de gamla, lika lite som man skyller kostnader med invandring på invandrarna. Det är politikernas sätt att hantera frågan som brister. Med större fokus på tillväxt och bättre koll på utgifterna skulle läget ha kunnat varit annorlunda.
”Man får hoppas på att det bli lite snö”, sa Inger Lindström i Vaggeryd i Rapport.
Hon borde i ett land med nästan världens högsta skatter kunna glädjas över snöflingorna.
.
.
