Hur undviks en integrationskollaps?

När Norrköpings kommuns utbildningsnämnd besökte Missansia förskola upptäckte man att det inte fanns en enda personal i småbarnsgruppen (1-3 år) som talade svenska. ”Detta trots att alla barn, enligt skollagen, ska ha tillgång till det svenska språket och möjlighet att lära sig att använda svenska” (Norrköpings Tidningar 31/5).

Alla barn utom ett hade vårdnadshavare med ett annat modersmål. ”Enda stället där de kan tala eller uppmuntras att utveckla svenska är därför i förskolan.” Utbildningsnämnden uttryckte därför oro över att barnen riskerar att få en sämre start än sina klasskamrater i skolan, ”vilket kan medföra en sämre kunskapsutveckling och ett utanförskap”.

Ja, tro inte att de som inte har fått lära sig svenska som små når glansbetyg i sin fortsatta skolkarriär. När TT gick igenom skolresultat i de 23 områden som klassas som särskilt utsatta av polisen (och där det bor många invandrare) visade det sig att majoriteten av eleverna inte klarar skolan (3/7). I Bergsjön eller Biskopsgården saknade uppåt 70 procent av niondeklassarna godkända betyg när de gick ut. Detta jämfört med bara 17,5 procent i landet i snitt. I många skolor är resultaten sämre än för fem år sedan.

Enligt Skolverket ökar skillnaderna dessutom mellan skolor och det spelar allt större roll för betygen vad man har för familjebakgrund. Detta visar att det är oerhört att vuxna nyanlända – barnens föräldrar – kommer ur bidragsberoendet snabbare än idag. De måste i jobb på en gång. Inte nån dag nån gång i framtiden utan nu på en gång. På en gång.

Från 1 januari infördes en utbildningsplikt för nyanlända, vilket är bra och ett resultat av den blocköverskridande migrationsöverenskommelsen från 2015. På måndagen introducerade regeringen två nya komvuxutbildningar, anpassade efter gruppens behov. Det är bra, men varför har det tagit sån tid?

Många av dem som har kommit till Sverige saknar den utbildningsnivå som kan öppna dörrar åt dem på arbetsmarknaden, men även om arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) förra sommaren generöst erbjöd ett särskilt, högre studiebidrag för arbetslösa utan gymnasieexamen var det få som nappade. Bara 2 600 personer har börjat plugga fast regeringen hade räknat med 15-20 000 per år.

Så varför tackar de nej? Enligt Joacim Strömblad som är utredare på Centrala studiestödsnämnden, CSN, handlar det ofta om grupper som inte hyser några högre tankar om plugget och drar sig för att gå dit igen. ”Det tar tid att övertyga dem”, menade han.

Men borde inte pengar tala? Ett sätt att få människor att undvika ett livslångt utanförskap och bidragsberoende är ju att pressa dem till att studera med hjälp av indragna bidrag eller andra ekonomiska incitament.

Det finns fantastiska skolor, ambitiösa elever och de som kämpar sig som envisa maskrosor upp ur betongen, men vi kan inte blunda för att det finns människor som drabbas av att integrationen inte fungerar.

Mycket tyder på att skolor behöver kontrolleras hårdare, att kraven måste öka på eleverna och att bidrag måste villkoras. Hur många generationer ska annars förloras? Det finns en grymhet att vara slapp och tycka synd om folk som har kapacitet att nå sina drömmar.