Invandringen påverkar vården - hur hanterar politikerna det?
Invandring och sjukvård ser ut att bli två av de viktigaste valfrågorna 2018. Sverigedemokraterna lär skylla vårdens problem på invandrare - trots att de flesta av vårdens bekymmer beror på annat. Invandringsförespråkare riskerar å sin sida att blunda för att den stora invandringen ställer nya krav på svensk sjukvård.
Göteborgs-Postens ledarskribent Jenny Sonesson skriver i en uppmärksammad ledare om att vården måste bli bättre på att prata om att kusingifte kan leda till att barnen drabbas av allvarliga sjukdomar (20/11).
Vårdpersonal är knappast ovilliga att informera unga par om riskerna med att skaffa barn med en släkting. På läkarprogrammet lärs det ut att frågor om föräldrarnas släktskap är en obligatorisk del av utredningar av barn vars sjukdom kan misstänkas bero på detta. Men när barnet är fött är det för sent att arbeta förebyggande, och där borde samhället ta ett större ansvar.
Redan innan barnet kommer, helst innan det ens blir till, bör föräldrarna besitta samma basala genetiska kunskaper som är en självklarhet för de flesta svenskar. Kanske ska kusingifte dessutom förbjudas - det är inte rimligt att staten uppmuntrar en sedvänja som ställer till elände för framtida medborgare.
Ett annat exempel på en åkomma som ökat i takt med invandringen är tuberkulos. Många går odiagnostiserade, vilket kan ställa till problem när de söker vård. Det finns exempel på vårdpersonal som blivit smittade av patienter - och dessutom inte får rätt till skadestånd. Till skillnad från andra arbetsplatsskador är det nämligen omöjligt att med 100 procents säkerhet bevisa att man blivit drabbad på jobbet, trots att det är mest sannolikt.
Vårdens arbetsgivare måste bli mycket bättre på att vidta säkerhetsåtgärder kring alla patienter som kan misstänkas ha tuberkulos. Vårdpersonal som trots detta drabbas bör i ett anständigt samhälle få rätt till bra ersättning.
Språkförbistring måste lösas med mer och bättre tolkresurser. I dag hamnar människor i kläm när de inte kan göra sig förstådda och ta till sig information i vården. Motsatt förhållande existerar också: vårdpersonal som inte vågar chansa utan sätter in mer resurser än vad som skulle vara medicinskt motiverat om patientkommunikationen fungerade ordentligt.
Vårdens resurser är inte oändliga. De få men existerande fall där någon söker asyl i Sverige med syfte att få vård är måhända inget gigantiskt problem, men ett etiskt dilemma som förtjänar en ordentlig diskussion.
Samtidigt som problemen diskuteras måste också invandringens positiva effekter på vården komma fram. Varje dag går tiotusentals utlandsfödda till jobbet och bidrar till att svensk vård alltjämt håller världsklass. Men det finns heller inga skäl att skönmåla situationen. Precis som övriga samhället måste sjukvården förhålla sig till en ny befolkningsstruktur.
