Joakim Broman: Ett val som inte skulle ha hänt

I Dublin är valkampanjen i full gång. Kandidataffischerna täcker gatorna. Konkurrensen har hårdnat. Irland skulle ha tilldelats 13 mandat i Europaparlamentet, men eftersom Brexit-datumet flyttat fram till den 31 oktober, och Storbritannien därmed ska ta platser i besittning, får man tills vidare nöja sig med 11.

På den andra sidan gränsen, i nordirländska Belfast, märks valrörelsen knappt, trots att det egentligen pågått två stycken: Europaparlamentsval och brittiska lokalval. Det sistnämnda har blivit än viktigare just här eftersom Nordirland sedan mer än två år är utan egen regering, på grund av konflikter mellan nationalistpartiet Sinn Féin och unionisterna i DUP. Istället får det brittiska parlamentet i London fatta diverse proxybeslut.

Kanske är det inte så märkligt att intresset för den andra valrörelsen är svalare norr om gränsen. Europaparlamentsvalet skulle ju aldrig ha ägt rum här. Storbritannien skulle ha lämnnat unionen den 29 mars, och därefter den 12 april, och tagit ett motvilligt Nordirland med sig i släptåg.

Nu vet ingen vad som händer. “Men alla har en teori”, säger Tina McKenzie på Federation of Small Businesses, företagarföreningen i Belfast, med ett ironiskt leende. Premiärminister Theresa Mays utträdesavtal med EU har röstats ner i det brittiska parlamentet tre gånger, men utan att några alternativa lösningar vunnit stöd. Det enda som uteslutits, utöver May-avtalet, är en “hård Brexit”, ett avtalslöst utträde.

Bland företagarna på Nordirland är åtminstone det en lättnad, eftersom de ekonomiska konsekvenserna vore enorma. En ekonomisk nedgång skulle dessutom, menar McKenzie, vara ett hot mot freden på längre sikt. Eftersom det nordirländska samhället är tydligt segregerat i skolan och på bostadsmarknaden är det på jobbet som mötet mellan katoliker och protestanter sker.

I London pågår förhandlingar mellan Theresa Mays konservativa parti och arbetarpartiet Labour om Mays avtal. Rapporter gör gällande att positionerna blivit mindre låsta mellan partiernas ledningar.

Men att man både skulle komma överens om ett utträdesavtal och få det genomröstat i parlamentet innan EU-valet den 26 maj framstår som osannolikt, för att inte säga omöjligt. Många Labour-ledamöter har villkorat sitt stöd med att ett avtal måste prövas i en ny folkomröstning. Partiets linje om att ingå i en tullunion med EU för att minimera de ekonomiska konsekvenserna av Brexit kanske kan accepteras av May, men knappast av de många konservativa ledamöter som kräver brittisk handlingsfrihet i handelsfrågorna.

Tre år efter att britterna röstat för att lämna EU går man alltså mot vallokalerna i Europaparlamentsvalet ännu en gång. Det är ingen vild gissning att valdeltagandet kommer att vara lågt, och att många av de som röstar kommer att göra det i protest mot hanteringen av Brexit. Tidigare UKIP-ledaren Nigel Farages nya parti Brexit Party säger sig redan ha 85 000 betalande medlemmar.

Tanken är förstås att de nya ledamöterna bara ska sitta i Europaparlamentet till sista oktober. Men om det blir så? Åtminstone i Belfast verkar alla ha en teori.